När jag anlände till Tokyo i augusti 1982 var det bara några månader innan den första CD-spelaren lanserades i Japan. Ingen visste då att detta signalerade början på den japanska audio-industrins långsamma förtvining. Vad folk hörde från tillverkarna var "CD är digitalt och digitalt är PERFEKT!". Men om allt digitalt är perfekt innebär det ju att allt är lika bra, helt plötsligt! Resultatet blev grym priskonkurrens och lägre vinster.. Adjöss och goodbye. Jag känner en drös fantastiskt duktiga japanska audioingenjörer som grämt ihjäl sig med åren!

Audio var STORT 1982. Video var fortfarande ingen jättegrej och persondatorn fanns fortfarande inte på den vanliga människans radar, men stereo skulle man givetvis ha hemma.  Alla större japanska hemelektroniktillverkare var stora på audio, och det fanns därutöver många mindre tillverkare av mycket hög klass. Bland de stora är det idag bara Yamaha som har någon ordentlig forskning och utveckling och bland de små finns det några få kämpar kvar som t ex Accuphase och Luxman. Samtidigt är det många fina gamla märken som antingen är döda och begravda eller lever egendomliga halvliv långt ifrån sin forna storhet som hifi-märken, i det sistnämnda fallet i flera fall med kinesiska ägare (Nakamichi är ett bra exempel på det sistnämnda).

Ett fornstort märke var Micro Seiki, vars specialitet var skivspelare. Jag har själv fortfarande spelaren här ovan i min ägo - en DQX-500. Blir nog kvar i hemmet resten av livet. Inte världens bästa ljud i jämförelse med dagens bästa konkurrenter, men den funkar mycket bra och är dessutom grymt vacker, tycker jag. 

Spelaren här nedan är en riktig kultklassiker - en DDX-1000; en av de första spelarna som var specialbyggd för att kunna köra flera armar samtidigt. 

Ni som är unga idag kanske nu förstår att även pappa var en riktig nörd på sin tid. Föremålen för nördigheten var bara andra än de som ni vurmar för idag.