Det är lätt att man utifrån ett svensk perspektiv förfasas över hur ett i övrigt på många sätt ultramodernt land som Japan kan ha så uråldriga tankegångar kring könsrelaterade frågor. Och visst finns det saker att förfasas över. Det finns fortfarande gott om områden där kvinnor inte alls har samma möjligheter som männen har, men det är viktigt att komma ihåg att även om landet ligger efter, så tar kvinnorna igen detta gap med ganska stor aggressivitet på sistone. Man siktar så att säga in sig på de stora problemen i första hand, där man verkligen ovedersägligen ligger decennier efter västvärlden. Lika rätt till lika arbete, lika lön för lika arbete, rättmätig delaktighet i den politiska processen, en försvagning av gubbväldet (betonghäck är ett svenskt ord japanskan borde importera), god barnomsorg, goda villkor för barnledighet, osv. Och givetvis rättigheten att slippa bli ofredad oavsett om det är arbetsplats eller t-bana. 

Däremot, och detta säger jag för att kanske ge ett tvärtom-perspektiv utifrån könsdebatten i Sverige, så finns det i princip inga som argumenterar för att könen i möjligaste mån ska nivelleras till något sorts varken-eller-kön. Det finns inga som argumenterar för en övergång till hen istället för hon och han (det japanska ordet hen - 変 - betyder för övrigt bl a konstig, annorlunda, exentrisk eller rolig), eller att enbart genusneutrala leksaker ska få användas på dagis. För den japanska feministen i gemen, så är jämlikhet något som kan eftersträvas utan att man för den sakens skull måste göra avkall på det feminina eller maskulina.  

Som en illustration till detta, har jag här en kalender för 2014 som nyligen släppts och finns till salu på allehanda normala pappersvaruaffärer. Den hade premiär förra året, skapad av den 27-åriga kvinnliga designern Kaori Kato, och föreställer alltså en tjej med en pliserad kjol där man undan för undan plockar bort delar av kjolen i takt med att året fortskrider. Till slut är det bara trosorna kvar med en önskan om ett gott nytt år. Den säljer tydligen mycket bra.

Till många läsares förvåning, vill jag misstänka, så är detta inget som upprör japanska kvinnor i gemen. Det anses inte vara sexistiskt, utan istället ganska komiskt. Något som kan användas som bevis för hur uppenbara och genomskinliga killar är med sin nästan barnsliga sexdrift. Damerna skrattar gott åt de larviga karlarna.

Andra förvånande fenomen: Japanska kvinnliga porrfilmsregissörer, som menar att ett jämlikt samhälle självklart också ska innehålla pornografi som framställts utifrån en kvinnlig synvinkel och på kvinnors villkor. Att pornografi ska förbjudas är en idiotisk tanke; istället ska den breddas och visa hur män och kvinnor borde förhålla sig till varandra i det sexuella livet. Eller varför inte japanska porrfilmsaktriser, som menar att deras starka ställning i branschen, med gager som är minst 10 - 30 gånger högre än de manliga "skådisarnas", är en bekräftelse av den nya kvinnans starkare ställning. Samma aktriser som efter en aktiv karriär kan gå över till att bli programledare i motsvarande "Kvällsöppet" utan någon form av social stigmatisering. Eller alla de kvinnor som tycker att det är ett framsteg att även de nu kan gå ut på stan en kväll och hyra sig en ung och snygg kavaljer på den fina baren som sitter och överöser henne med smicker en kväll. Man kan givetvis argumentera för att detta bara är omvänd sexism, och visst är det väl så, men argumentet faller i ett Japan där man aldrig haft några religiösa/moraliska invändningar mot sex överhuvudtaget. Att män vill ha kvinnor och kvinnor vill ha män är lika naturligt som att man behöver mat och syre.

Man kan kanske mena att detta bara visar på hur efterblivet Japan är; hur hjärntvättade japanskorna är, som inte inser vidden av patriarkatets diktatur. Tro mig, kvinnor jobbar hårt i Japan för att neutralisera patriarkatets makt där det verkligen gäller. Men, och här är jag ju nu så extremt anti-PK man kan bli i Sverige, kan det istället vara så att man har en mera mogen och realistisk bild av könskampen på det mer privata planet? Att den inte handlar om att göra oss till hen, utan till en hon och en han som kan hysa full ömsesidig respekt och arbeta tillsammans med våra ömsesidigt kompletterande kvalitéer och färdigheter?