Kompisen Jan Källman bloggar från Bangkok om officiellt fördömande av reklam innehållande bikinibrudar i Thailand samtidigt som det officiellt ses mellan fingrarna med en av världens större sexindustrier.

Japan är utan tvekan ett av Asiens mest könsjämlika länder, men skillnaden i genustänkandet är ändå mycket stort jämfört med Sverige. Även i Japan förekommer det mycket lättklädda damer i reklam- och mediavärldarna och även här silar man mygg och sväljer kameler med en mycket stor inhemsk sexindustri.

Ser vi det hela historiskt, så var sexbranschen mycket stor redan under Edo-perioden, trots officiella fördömanden. Vad man gjorde var inte att förbjuda bordellerna, utan att reglera och beskatta dem genom att bara tillåta dem inom vissa specifika och därför lättkontrollerade geografiska områden. Det mest berömda av dessa är Yoshiwara i Tokyos östra "gamla stan", som fortfarande finns kvar, även om det inte är inhägnat längre.

Efter andra världskriget var Japan ockuperat av USA under sju år, och de japanska myndigheterna insåg med fasa att tusentals amerikanska unga män knappast skulle kunna hålla sina fingrar borta från japanska unga damer, så man rekryterade faktiskt 40,000 "proffs" som skulle agera buffertzon och hålla jänkarna borta från "alla vanliga japanska flickor". Man ville ju till varje pris hålla "rasen ren" i möjligaste mån. Stadsdelen Roppongi var centralt högkvarter för ockupationsmakten, så under de första efterkrigsåren skulle man kunna beskriva stadsdelen som bestående till stor del av amerikanska soldater och japanska prostituerade. Det avlades en hel del barn. Vissa soldater stannade kvar och blev äkta män efter ockupationen, men i många fall blev japanskan och barnet övergivna. Damerna som hade fött "haafu", dvs engelskans half som i half-blood, vilket är den vanliga benämningen på barn med en utländsk förälder, blev ofta diskriminerade och i många fall fick mamman lämna in barnet på barnhem och sedan offciellt vara ungmö igen. Hur som helst så frodades gatuprostitutionen fram till 1956, då den kriminaliserades (dock finns det än idag inga fastlagda straffsatser för den som säljer eller köper sex; det är bara hallickar och andra "arrangörer" som kan straffas).

Jaha, och då kan man givetvis fråga sig hur det kommer sig att den japanska "illegala" sexindustrin idag omsätter omkring 2,5 triljoner yen, dvs ungefär en halv procent av Japans BNP? Jo, för det första så är det kriminella ganska så snävt definierat, i princip är bara försäljning av vaginalt sex förbjudet; analsex och oralsex är det inte. Inte heller är homosexuella sextjänster förbjudna. För det andra så är lagföljandet inte speciellt gott. Eller, om man vänder på det, myndigheternas kontroll är minst sagt avslappnad. Precis som i Thailand igen, med andra ord, minus gatuprostitutionen. Sedan har vi här liksom i Thailand en relativt stigmatiseringsfri miljö. Att vara med i en porrfilm kan för vissa vara en ingång till den "normala" kändisvärlden, och där finns det flera exempel på hur kända porrfilmsaktriser blivit normala aktriser eller TV-personligheter. Att pyssla med prostitution kan vara ett extraknäck för en student eller för en hemmafru (som ju, som ni redan läst om här, sällan har sex med sin make). Varje ort av hyfsad storlek har ett antal etablissemang, ofta poserande som normala massagesalonger, men där en extra dyr behandling ofta döljer sextjänster. På senare år har man, tack vare internet, kunnat flytta ut ur dyra lokaler genom att erbjuda deriheru, en förkortning av "delivery health" (en på sätt och vis korrekt beskrivning, i bästa fall), där man ringer eller mailar in och bokar en dam som sedan gör hembesök eller kommer över till ett hotell.

En extra tråkig avart av den relativt avslappnade moralen, är det faktum att många tonårstjejer prostituerar sig, ofta via sk terekura - telephone clubs - där män köper ett telefonnummer de ringer för att arrangera en dejt på ett hotell. Dessa unga damer påstår ofta att de gör det för att få pengar och dyra märkesvaror som gåva av de ofta betydligt äldre herrarna. Fenomenet kallas enjo kosai, eller "kompenserad dejting". Till saken hör också här att lagen om lägstaålder för sexdebut är blott 13 år i den nationella lagskriften. Innan någon svimmar så kan jag berätta att länen, kallade prefekturer i Japan, kan stifta egna lagar som trumfar den nationella lagen, så t ex i Tokyo är lägstaåldern satt till 17.

Många i Sverige frågar sig säkert varför det kan vara så många tjejer (och mogna damer) som prostituerar sig i ett så rikt land som Japan. Tja, där måste vi  peka på att många kvinnor idag har svårt att hitta riktigt välavlönade jobb och därför tar sig an detta för pengarnas skull. Det är nämligen inga dåliga pengar. En populär porrfilmsstjärna tjänar miljontals kronor per år och kommer hon sedan in i den "vanliga" kändisbranschen, med dess feta reklamfilmskontrakt, så kan det bli mycket mer än så. Även en helt okänd dam som kuskar runt med hemleveranser av "hälsa", kan tjäna 100,000 kr i månaden på tre dagars arbete i veckan.  Lägg därtill till den relativa frånvaron av stigmatisering, så är det kanske lite lättare att förstå. En japansk vän, en ganska blyg kille, som för kanske 20 år sedan gick till Yoshiwara för att bli av med sin envisa svendom, fick snabbt en favoritflicka som han besökte flera gånger. När han frågade varför hon prostituerade sig, berättade hon att hon studerade klassiskt piano, och att det här jobbet helt enkelt var det överlägset snabbaste sättet att skaffa sig pengar till en flygel!

Ett annat svar på den här frågan är nog detta med de invanda könsrollerna hos båda könen. Japan är fortfarande ett könsojämlikt land, där männen i snitt fortfarande tjänar betydligt mer än kvinnorna. Det ses som naturligt, i alla fall lite längre upp i åldrarna, att mannen ska betala när man och kvinna umgås. Att många kvinnor också ser detta som fullkomligt naturligt är en stor del av problemet, då detta med att kvinnliga tjänster byts mot pengar ses som något relativt självklart. Som ett exempel kan vi ta den affärsverksamhet som är så att säga steget före prostitution: barvärlden. Det finns många tusentals så kallade snakku, dvs snack bars, runtom i landet, där en äldre mama-san basar över en stab med damer i varierande ålder, alla uppsnofsade och piffigt klädda. Här kommer män i olika åldrar, ofta upp i 60-årsåldern eller äldre, för att dricka och konversera. Samtalen kan innehålla både romantiska och sexuella övertoner, och ibland kan i värsta fall en hand hamna på ett lår en stund (undantag där andra tjänster kan förekomma finns, men de är få).  Här är det själva umgänget med damerna som herrarna tycker är värt en slant. En kväll på ett sådant etablissemang, med sprit, lite jordnötter och konversation med damer, kan kosta allt från 1,000 till 10,000 SEK eller mer per person. Många män verkar tycka att enbart den avslappnade atmosfären, den trevliga och ibland försiktigt kittlande konversationen och åsynen av vackra kvinnor är nog för att slanta upp. Det anses vara "nästan som sex, fast utan allt besvär".

Nämnvärt är också det bland rikare män vanliga fenomenet att ha en eller flera älskarinnor som i princip stöds ekonomiskt av älskaren. Ofta får damerna både lägenhet och bilar betalda. Var gränsen här går mellan "normalt förhållande" och prostitution kan vara svårt att definiera när pengar byter händer, men allt inte centreras kring en sexakt.

Med andra ord.. Japan är "modernt" på många sätt, men könsrollstänkandet halkar efter betänkligt. Mycket har hänt sedan jag kom hit 1982, men det gäller framför allt det normala arbetslivet och det normala umgänget mellan män och kvinnor. När det gäller de "mindre sedliga" umgängesformerna, har det inte hänt något alls, vill jag tycka. Som läsaren redan förstått, så tror jag att tanken på att exportera svensk nuvarande sexköpslagstiftning till Japan är något man blott kan drömma om inom den överskådliga framtiden.  

Och till de eventuella män (eller kvinnor) som tror att Tokyo är som Bangkok, bara längre österut och lite kallare på vintern, har jag tyvärr dåliga nyheter. Den japanska sexindustrin är till nästan 100% ointresserad av den utländske kunden. Ingen talar engelska och utlänningar blir nästan uteslutande motade i dörren om de inte uppvisar goda kunskaper i japanska, och ofta blir de inte insläppta då heller. Japan är ett riskundvikande land, och en kanske berusad och bråkande utlänning vill man inte ha innanför väggarna. Det existerar mycket dyra escorttjänster med engelskspråkiga damer, men de är få och i princip bara tillgängliga i de största städerna. Jag har träffat åtskilliga utlänningar som förvånats över att Japan inte är som "övriga Asien".. Bara en liten förvarning.