Många har frågat om den ursprungliga orsaken till mitt intresse för Japan. Jag brukar svara "Man lever bara två gånger" i Sverige och "Man dör två gånger" i Japan. Det är nämligen så den heter på respektive språk, den gamla Bondrullen från 1967. Jag var väl bara åtta, nio år när min storasyster smugglade in mig på Norsjö Rio för att titta på min då första Bond-film. Den imponerade stort på mig, då jag dessförinnan mest sett typiska barnfilmer, animerat, gamla pilsnerfilmer samt ett antal Åsa-Nisse. Det som gjorde att filmen verkligen stod ut, var att en stor del av filmen spelades in i Japan. Då jag ju var en bra bit från könsmogen, imponerade kanske inte Bond-brudarna Hama Mie eller Wakabayashi Akiko så stort där och då, men den japanske säkerhetstjänstchefen Tiger Tanaka, spelad av Tamba Tetsuro, var en hit för mig, liksom Bond-bilen Toyota 2000 GT.

Sedan fick jag ett bestående intryck av Japan som ett land där både teknik och design uppskattades och av att saker och ting gjordes generellt ganska grundligt (om man inte var skurk och inte kunde skjuta prick). Intrycket satt kvar och jag lånade och läste allt jag hittade om Japan på biblioteket. Sedan tonades väl intresset ner en aning genom tonåren, men det hela blossade upp igen när jag blev kompis med en kille som precis hade kommit hem från ett och ett halvt år som utbytesstudent i Japan. Vi umgicks mycket under ungefär ett års tid, och han kunde inte sluta berätta om allt han hade upplevt, och jag sög i mig allt och bad om mer. Det hela kunde bara sluta på ett sätt, så jag sålde bilen, sade upp lägenheten och åkte över på min första vända hösten 1982. Och på den vägen är det.