Japan är det enda Grupp 8-landet som inte har ratificerat Haag-avtalet om bortförande av barn av en förälder till annat land utan den andra förälderns medgivande (Konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn). Detta har uppmärksammats allt mer på senare tid, då det är många hundratals fall där (oftast) en japansk kvinna som gift sig med en utländsk man hux flux tagit barnen med sig och åkt hem till Japan. I ett sådant fall har hon enligt japansk lag helt och hållet lagen på sin sida, utan krav på bevisning, och mannen har ingen laglig möjlighet att kräva att få träffa och umgås med sina barn. 

Detta låter ju barbariskt, och man frågar givetvis vad som kan ligga bakom detta. Ja, det handlar nu faktiskt inte alls om att utländska makar diskrimineras, även om ett vanligt argument för den nuvarande ordningen är att man vill "skydda japanska kvinnor från brutala utländska makar". Verkligheten är hemskare än så, kan jag tycka, då  bristen på förståelse för detta problem har sin bas i att det även inhemskt i Japan, med heljapanska familjer, officiellt sett är ett icke-problem. Om en gift kvinna i Japan utan förvarning tar ungarna med sig och flyttar hem till sina föräldrar utan makens medgivande, så är detta inget brott, ingen kidnappning. Om maken i ett sådant läge skulle åka över till svärföräldrarna och ta med sig barnen hem - ja, då är det ett brott! Vi har alltså att göra med gamla och utdaterade könsrollsmönster som styr lagstiftningen.

I Japan finns det juridiskt sett ingen delad vårdnad av barn efter en skilsmässa. I de allra flesta fall döms kvinnan till enda vårdnadshavare vid en skilsmässa. Barnen är helt enkelt mammans ansvar, punkt slut. Till saken hör också att japaner oftast uppfostras till att "härda ut" och "kämpa" fast det känns jobbigt. Denna tuffa attityd, i kombination med japanens starka skamkänslor vid ett "misslyckande" som en skilsmässa ofta fortfarande anses vara, gör att man inte skiljer sig förrän man i princip vill sticka en kniv i varandra. Med andra ord är det få skilsmässor där parterna skiljs som vänner; man är snarare fiender för livet och den som då har vårdnaden om barnen vill ofta inte att den andra parten ska finnas med i någon sorts gemenskap med familjen. Man kan säga att begreppet "familj" helt enkelt upphör att existera efter en skilsmässa. Det finns med andra ord gott om olyckliga frånskilda som inte får träffa sina barn. Jag känner personligen flera fall där den frånskilda maken har noll kontakt med ungarna. Det drabbar dock inte enbart män.  En kvinna i bekantskapskretsen har två barn i lågstadieåldern. Hon skilde sig för sex år sedan och har sedan dess bara fått träffa sina barn en gång, som hastigast på hennes fars begravning! Inga brev eller mail besvaras. Total utfrysning! Vad maken säger till barnen apropå den frånvarande mamman känner hon inte till. Inte undra på att jag har utländska vänner som av princip och på grund av detta inte vill göra barn med den japanska hustrun.

Som så ofta tidigare, är det nu gaiatsu, tryck utifrån, som kanske kan få saker och ting att förändras i Japan. Länder som England, Australien och USA, som har den största andelen ingifta japanskor utanför Japan, har sedan några år utövat ett diplomatiskt och medialt tryck på Japan. I USA har det dessutom diskuterats om att eventuellt begränsa offentligt utbyte och lägga importförbud på japanska varor för att öka trycket. Detta har på sistone börjat ge effekt. Förra året lades motioner fram i japanska riksdagen, men dessa röstades då ner. Nu till våren, och med en ny regering på plats, kommer motioner att föras fram igen för att lägga grunden för en ratificering av Haag-avtalet. Visserligen finns det politiskt motstånd även nu, men man är mera hoppfull än någonsin att det går igenom den här gången. De starka ekonomiska intressena i landet vill givetvis inte att det ska bli strafftullar på japanska handelsvaror. Detta kommer då med automatik att kräva att den inhemska lagstiftningen också ändras. Jag hoppas givetvis på detta med tanke på alla jag känner som lever olyckliga liv utan kontakt med sina barn, och jag hoppas också att trenden mot att avdramatisera skilsmässor accelererar så att det hela blir mindre laddat och stigmatiserande. Jag måste erkänna att jag, om jag känt till detta för 25 år sedan, kanske hade tvekat inför att gifta mig och skaffa barn med en japansk kvinna.. Som tur var gick det ju bra trots föråldrade lagar, regler och sociala mönster.

Som så ofta tidigare, så är Japans grundläggande inställning att man till varje pris måste bevara "status quo". Don't rock the boat, better safe than sorry. Samtidigt är jag försiktigt optimistisk. Japan vill hålla fast vid det gamla och invanda, ibland bortom förnuftets gräns, men när man väl tvingas förändra sig kan saker och ting gå mycket snabbt.