Jag har skrivit en del om hur japaner tyvärr inte får lära sig engelska på ett ändamålsenligt sätt. Eller, annorlunda uttryckt så är ändamålet inte det normala. Utbildningsdepartementet har valt att se på språkutbildning på samma sätt som man ser på t ex fysik, som ett teoretiskt ämne med regler och lagar som man slår in i skallen och sedan rapar ur sig vid ett prov. Det handlar alltså mera om grammatik och stavning än om att man använder språket i praktiken, som ett verktyg för kommunikation. Att lärarna har fått sin kunskap via samma system gör att inte ens lärarna kan prata engelska på ett begripligt sätt i många fall. De allra flesta japaner med hyfsad eller god engelska är med andra ord de som har bott utomlands, helst i unga år, och fått i sig språket på ett mera naturligt och verklighetsanpassat sätt.   

Det handlar dock inte enbart om ett vrickat undervisningssystem, utan också om traditionell japansk isolationism och den ofta mycket starka koncentrationen på den inhemska marknaden. Man anser sig i de flesta fall inte ha något behov av andra språk än japanskan (att japanska är ett sällsynt bökigt språk att lära sig gör ju också att tiden för andra språk blir mera begränsad).

Men - när man då i många fall bara säljer sin produkt i Japan och man i botten har medelmåttiga eller direkt undermåliga kunskaper i utländska språk, samtidigt som det då lite paradoxalt nog anses lite finare att ha ett produktnamn skrivet med latinska bokstäver, ja då kan resultatet bli lite hipp som happ.  

Här har vi tre riktiga klassiker i kategorin "de borde kanske ha rådfrågat någon innan de bestämde sig för det namnet". Först har vi en läskedryck vid namn CALPIS. Det smakar som tur är inte kylt urin; det handlar om en sötad yogurtdryck som är ganska god. Den lanserades redan 1917 och blev en sådan hit att tillverkaren bytte namn på firman till samma namn som drycken. 

CREAP är namnet på den japanska versionen av PRÄDD, gräddersättningspulvret som Björn Gillberg saboterade genom att tvätta skjortor i det på TV. Att ha något som kryper i kaffekoppen känns inte speciellt roligt, men namnet CREAP är dock på sätt och vis förståeligt, då japaner älskar att förkorta ord så mycket det någonsin går. CREAP står  för CREAm Powder. Gräddersättning är mycket vanligt på kaféer i Japan, antingen i pulverform eller flytande form. 

Sist i dagens radda av mer eller mindre passande produktnamn finner vi så en annan klassiker, Pocari Sweat. Här man man då på ett sorts bakvänt sätt ansett att en sportdryck kan heta "svett". Meningen var tydligen att försöka säga att drycken ersätter alla ämnen som vi förlorar via svetten när vi sportar. 

Det finns ett oräkneligt stort antal exempel på misshandlad engelska i Japan. Det kan bli hur tokigt som helst, och jag lär få anledning att återkomma till ämnet. Inte för att retas, utan för att belysa problemet som jag hoppas och tror ska lösas när Japan nu så smått börjat inse att hemmamarknaden inte kommer att räcka till när befolkningen krymper samtidigt som de äldre (som inte konsumerar så mycket prylar) blir allt fler.