Japanen är blyg, försiktig, plikttrogen, arbetsam, lågmäld, respektfull, korrekt, mån om att vara till lags men inte till last, problemundvikande, konflikträdd, skötsam, fridsam, etc, etc.  

Ja, ni förstår. Japanerna är nästan omänskligt ordentliga och skötsamma individer. Åtminstone de flesta och för det mesta.

Det japanska samhället var ett feodalt klassamhälle med extremt rigida regler fram till Meiji-restorationen 1868. Det är inte så många mansåldrar sedan, och det tar ett tag innan ränderna går ur. Med andra ord så har även dagens japaner ett helt kartotek med sociala regler att bevaka för att inte göra bort sig. Det är mycket lätt gjort att bli ansedd vara annorlunda och därmed få svårigheter med alla möjliga sociala kopplingar. Samhället är därtill fortfarande väldigt hierarkiskt, och det finns gott om exempel på pennalism och allmänt mobbande beteende från den övre delen av stegen mot den nedre.

Två följder av detta:

En tätt åtsittande korsett av plikter och skyldigheter ger ett kontrollerat och utåt sett mycket fredligt och säkert samhälle. Jag har endast vid ett eller ett par tillfällen sett exempel på fysiskt våld på offentlig plats, och jag vill påstå att Japan är ett av världens säkraste länder för gemene man på gatan.

Samtidigt, som alla förstår, så blir den här miljön också grogrund för stora mängder stress och allmän psykisk ohälsa. Folk har å ena sidan ansiktet utåt; kontrollerat och felfritt; å andra sidan har man ett ansikte vänt inåt som kan vara mer eller mindre problematiskt. Mångårig stress över undertryckta känslor gör att många till slut inte orkar och resultatet kan då bli antingen våld mot en själv (ca 30,000 självmord per år) eller våld vänt utåt. 

Nu på morgonen rapporterade nyhetsmedia i Japan om att en 61-årig hemmafru hade slagit ihjäl sin 70-årige make med upprepade slag mot ansikte och huvud med en kaffekopp. Orsaken var att det kommit fram att maken varit otrogen. 

Den här typen av till synes ganska galna tilltag är inte ovanliga i Japan. Många mord sker inom familjen eller den närmaste kretsen. Makar dödar makar, barn dödar föräldrar, föräldrar dödar barn, klasskompisar dödar klasskompisar. Det är givetvis inte riktigt friskt, men det är inte något som på något vis är japanskt medfött. Det handlar om att samhället är i sin själva struktur socialt stressfyllt samtidigt som staten inte insett att psykisk ohälsa är ett samhälleligt problem och inte enbart ett privat problem, som den rådande inställningen vill mena. Mentalvården i Japan är ett stort skämt (liksom i stora delar av världen, i och för sig),  där det mest handlar om passiviserande medicinering och inlåsning snarare än rehabilitering.

Ett Japan som kämpar med minskad effektivitet pga ökat antal åldringar och en ständigt sjunkande nativitet har knappast råd med att förlora tiotusentals människor varje år, inte bara genom självmorden, utan också genom en ökad förekomst av paralyserande depression och andra mentala åkommor.  

Japan har mycket på sin "att göra"-lista.