När jag är hemma i Stockholm slås jag nästan alltid av det faktum att man ytterst sällan ser någon som sitter och sover på T-banan. Här i Tokyo är det nästan alltid någon i vagnen som sluter sina ögon (i princip är det bara tre saker man pysslar med i Tokyos T-bana: mailar med telefonen, läser något på telefon, läsplatta eller papper eller sover).

Att god sömn är nödvändigt för vår hälsa och vällevnad är ju ett vedertaget faktum som ingen argumenterar emot. Samtidigt så har vi här i Japan en kultur och en miljö som sannerligen jobbar för att sabotera detta strävande mot bättre hälsa. Detta gäller framför allt i storstäder som Tokyo eller Osaka.

För det första så är tomtpriserna mycket höga i städernas centrala delar, vilket gör att de allra flesta bor en bra bit ut från stan, vilket givetvis ger långa pendlingstider. Många har både en och två timmars stående eller i bästa fall sittande på tåget till och från jobbet. Att jobba hemma över internet är väldigt ovanligt.

Kontorstiderna brukar vara 9 till 18, men blickar man upp mot kontorsbyggnadernas fasadväggar efter 18 en kväll, så är det tänt nästan överallt. Man jobbar i princip alltid över. Gällande regel brukar vara att om chefen jobbar över, så jobbar alla andra över också. Det behöver dock inte handla om effektivt arbete; det är lika mycket en gest av solidaritet med den överordnade (och givetvis ett “krav” om man vill vi befordrad).

När jobbet äntligen är slut så är klockan kanske åtta, och då brukar det ofta handla om att chefen vill gå och ta sig ett glas eller fem. Bara att hänga på. Giltig orsak att tacka nej är i princip enbart att man måste ta sista tåget hemåt för att slippa åka dyr taxi eller ta in på ett hotell över natten. Man är alltså i värsta fall i sin bostad bara fem-sex timmar per dygn under vardagarna.

Företaget Jawbone, som bland annat säljer ett elektroniskt armband som känner av hur mycket bäraren rör på sig under ett dygn, har precis släppt statistik som visar hur deras kunder i olika städer världen runt. Tokyo-borna sover enligt den statistiken 5 timmar och 44 minuter per natt i snitt. I Stockholm sover man nästan 70 minuter längre i snitt, 6 timmar och 51 minuter.

Men då japanerna, trots den bild som man gärna själva vill tro på, inte är stålmän och stålkvinnor, måste den förlorade sömnen tas igen någonstans. Antingen på tåget, som kanske är det vanligaste, eller så på någon lokal. Man kan t ex se trötta kontorsarbetare ta sig en liten tupplur på stadens många kaféer dit man smitit in mellan två kundbesök. Det har nu börjat dyka upp kaféer där man faktiskt till och med kan få lägga sig ned och snarka en stund (det finns t o m ställen där man kan få en sovpartner med sig i bingen - dock utan sex, bara för sällskaps skull!). 

Att smita undan på arbetstid för att ta igen förlorad sömn är en ganska vanlig sport som numera är allt svårare att utföra då alla givetvis har mobiler som ju bör vara påslagna hela tiden. Men samtidigt är många företag relativt toleranta om det är en bevisligen arbetsvillig person som då och då tar sig en lur på jobbet. Men det ska vara förtjänad tid genom övertid (ofta obetald) utan knot.

Denna djupt kulturellt inrotade tendens att stirra sig blind på “tid på kontoret” istället för verklig produktivitet var kanske något som gjorde Japan starkt på den tiden då man hade en mycket svag valuta och det gällde att massproducera mindre avancerade produkter. Då var disciplinen ett sjävklart element i produktionsmaskineriet. Idag, när de flesta marknader börja mogna, yenen är relativt dyr och man samtidigt har all lågpriskonkurrens från Kina och andra länder i Asien att brottas med, är det viktigare med kreativitet och nya grepp för att skapa produkter med unika mervärden som gör att man kan ta betalt. 

Det är dock snålt med kreativiteten i en besättning som går omkring med ständig sömnbrist.

“Slow life” börjar dyka upp här och där i böcker och tidskrifter, men det är fortfarande en mycket liten minoritet som kan och vågar hoppa av det japanska ekorrhjulet. Det lär ta ytterligare några generationer innan japanen lär sig att det inte är fel att koppla av.