Man är ju nu inte en människa som är låst vid traditioner. Det kan vara svårt att leva som expatrierad svensk i Asien om man är det (om man nu inte bor i Bangkok, där det finns så gott om svenskar med stor efterfrågan på sill och nubbe så att tillgången är relativt god). Man får släppa lite på det sedvanliga och acceptera en jul utan riktig skinka eller glögg vissa år. I år blev det som vanligt ingen "riktig" midsommar. Det blev faktiskt inget midsommarfirande förrän igår, måndag, då vi intog en middag med matjesill, direktimporterad av hustrun som kom hem från Sverige i lördags, potatis (som är riktigt bra och uppskattad trots landets rykte som ett enbart risätande land), kokta ägg, det närmaste man kommer gräslök i Japan, en sorts "fuskgräddfil" (en blandning av surgrädde, yogurt och mjölk) samt riktig svensk nubbe tillsammans med den finaste japanska ölen.

Det satt fantastiskt fint! Även bland förekommande japaner, vill jag tillägga.

Att det svenska köket inte gör mera och bättre reklam för sig i Japan är ett ständigt mysterium! Vi har bara fyra svenska krogar i det stor-Tokyo som kan skryta med nästan en kvarts miljon restauranger. Det är Stockholm alldeles vid T-banestationen Akasaka-Mitsuke, som egentligen skulle ha varit en Tore Wretman-driven krog men som inte blev det, det är Lilla Dalarna i Roppongi, det är Allt Gott i Kichijoji och det är Tokyo-filialen av Marcus Samuelssons Aquavit nära T-banestationen Gaienmae. Ja, och så IKEA, förstås. De kämpar tappert på, men det är ändå förvånande hur få japaner det är som vet om att det klassiska svenska köket passar minst lika bra om inte bättre på deras tungor än de latinska köken man redan sedan länge uppskattar (det kryllar av fransk och italiensk mat här).

Att svensk mat har en självklar plats i Japan kan bäst exemplifieras av min svärmor, en klassiskt skolad japansk matmor som jobbade med mat varje dag fram till hennes egen frivilliga pensionering vid 83 år fyllda, som egentligen bara äter japanskt. När jag gifte mig med hennes dotter hade vi bröllopet uppe i hemtrakternas Skellefteå. Bröllopsmiddagen intogs i ett numera tyvärr inte existerande värdshus utanför staden som då var en av de få krogarna i Västerbotten som fanns med i White Guide över Sveriges bästa restauranger. Man hade dukat upp ett riktigt traditionellt svensk smörgåsbord, och både svärmor, min frus moster och lillasyster samt ytterligare en medföljande japansk dam lät sig väl smaka. Jag blev faktiskt förvånad över hur japanska kulinariskt bevandrade damer, som aldrig satt en fot utanför Japan, eller knappt utanför Kansai, kunde ta sig an de svenska smakerna utan några som helst problem.

Svensk ost, svensk korv, svenska inläggningar, svensk kaviar, svenskt bröd, svensk sprit. Allt jag plockar med mig från Sverige och bjuder japaner på möts av ett unisont "umai!", dvs "jättegott"! Man undrar i sitt stilla sinne varför amerikaner, fransmän, italienare, spanjorer, tyskar, engelsmän, danskar och många andra exporterar mat till Japan men inte Sverige! Kom igen!!