Tre av mina bästa japanska vänner är gamla Sony-gubbar. Två av dem jobbade inom hi-fi och den tredje var expert på datalagringsteknik och en av de förande inom den grupp som utvecklade CD-skivan. Ingen av dessa tre gentlemän jobbar dock på på Sony idag; de slutade alla tre för att de, enligt egen utsago, inte trivdes på det företag som Sony hade blivit efter det att grundarna Ibuka och Morita hade gått hädan. Istället för att som tidigare enbart göra "produkter som ingen annan firma kan göra bättre", så blev man ett företag som gjorde i och för sig schyssta prylar, men inget som riktigt stod ut från mängden. Man tappade fokus och började investera i allt vidare cirklar i sådant som inte hade att göra med den gamla hårdvaruutvecklingen: skiv- och filmbolag, bank- och försäkringsverksamhet. Samtidigt lade man ned egna fabriker och började låta allt mer av hårdvaran tillverkas utanför bolagets egna lokaler. Det blev allt färre ingenjörer i toppen av företaget och allt fler ekonomer. Allt detta gjorde att många talanger valde att lämna skutan. Man tappade mycket kompetens vilket ledde till både kvalitetsproblem och till slut till att man inte själva kunde utveckla plattskärmsteknik för sina TV-apparater (skärmarna i Sonys TV-produkter kommer från Samsung).

Sony lider av en sjukdom som tyvärr är ganska vanlig i Japan idag. Det handlar om att företag som vuxit sig stora blir klumpiga, konservativa och kortsiktiga. Man blir rädd för att pröva nya affärsmodeller och håller fast vid gamla arbetssätt och strategier trots att de funkar allt sämre i en föränderlig värld. Att tillväxten i Japan kom av sig efter finansbubblan på 80-talet gjorde också sitt till för att göra folk generellt sett obeslutsamma och rädda. Det värsta exemplet är kanske Sanyo - numera upptagna i Panasonic - som körde in i väggen i full fart utan något större tecken på sjukdomsinsikt. Man var världsledande på batterier och solceller men man blödde rött bläck ur allt annat man gjorde. Denna envisa vägran att ge upp produktkategorier som inte genererade någon vinst gjorde att det till slut inte fanns någon annan väg ut än att bli uppköpta. Panasonic behöll de vinstgivande delarna och slaktade resten - så klart. 

Jag var involverad i flera designprojekt för Sanyo, och det var, sett från utsidan, mycket uppenbart att det skulle gå åt skogen. Chefer byttes ut på löpande band, och projekt som ansågs för "annorlunda" och därför farliga sågades trots redan investerade pengar (som t ex det radikala beslutet att både designa och världslansera produkter i Norden).

Sony har levt farligt ganska länge nu, men nu ser man tecken på en vändning. Istället för att fortsätta att göra allt mellan himmel och jord, börjar man nu seriöst koncentrera sig på det man gör riktigt bra; det man kan tjäna pengar på. Man sålde den olönsamma PC-delen för ett tag sedan och har på senare tid lagt pengarna på i huvudsak tre ben: underhållning, PlayStation och komponenttillverkning (att Apple sålde 30,000 iPhone 6 varje timme under förra kvartalet hjälpte Sonys svarta siffror, då varje Apple-lur har en kamera från Sony installerad). Sonys kvartalsvinst fördubblades jämfört med året innan till 1,5 miljarder USD. Inte att spotta på och den högsta vinsten man visat sedan 2007.

Det är väl ännu för tidigt att ropa hej, men det verkar som om VD Kazuo Hirai, en riktig pojkspoling i Japans åderförkalkade industrivärld med sina blott 54 år, börjar få lite styrfart på skutan. Utmaningen är dock att besegra de gamla hierarkierna och låta unga och ambitiösa människor med goda idéer komma fram, precis som mina tre kompisar som en gång i tiden började jobba på det som då var ett av Japans mest nyskapande och fräcka företag. Sony kan bli det igen, men bara om man vågar tänka i nya banor.

Foto: cellanr  Creative Commons License