När jag började arbeta som journalist i Japan 1984 fanns det inget internet (i alla fall inte för vanliga konsumenter) och inga faxmaskiner som var överkomliga i pris. Man fick trycka ut sina manus och posta dem till tidningen där hemma. 

Ungefär 1987 var det dags att skaffa fax. Den kostade då motsvarande ca 35,000 kr, så jag fick köpa den på leasing. Fortfarande rätt så primitivt, med tanke på att någon på redaktionen i Sverige fortfarande var tvungen att sitta och skriva in texten jag redan skrivit in hos mig.

Internet kom in i bilden 1991 för mig, vilket var rätt så tidigt internationellt sett. Det språnget tog jag i princip så snart det fanns en operatör som sålde abbonemang till privatpersoner, men det var faktiskt så tidigt så att det tog något år innan jag kunde börja använda det för att skicka knäck till Sverige då redaktionerna i Stockholm och annorstädes inte fick internet på ännu något år. Det var långsamma modem och dyra telefonräkningar i början, men det var ändå en milsvid skillnad i effektivitet, totalt sett. När modemen blev lite snabbare gick det ju dessutom att skicka högupplösta bilder - fantastiskt.

OK, snabbspolning fram till 25 år senare och vad hittar vi i många hem och på nästan alla företag i Japan ? Jo, en faxmaskin (87,5 % av alla japanska företag anser att faxen fortfarande är ett oumbärligt verktyg, och 58,6 % av alla hem har en fax)! Hur kan detta vara möjligt i ett land med ett av världens mest och bäst utbyggda bredbandsnät; det land som hade internet i telefonen redan i slutet av 90-talet?

Svaret ligger bland annat i landets utbildningssystem, i landets unika skrivsystem och i dess demografi. Det är ont om generell IT-utbildning i Japan. Många skolor ger inte möjlighet till ordentliga IT-studier, då det ses som ett specialområde. Och i hemmet så är den vanligaste internetterminalen en telefon, fortfarande oftast av den traditionella flip-up-modellen. Sedan har vi den stora och växande andelen äldre, som aldrig fått lära sig hur man använder en dator eller en smartphone. Dessa människor tycker förståeligt nog att det är enklare att skriva och rita på ett papper och skicka iväg via en faxmaskin, framför allt med tanke på att man använder tre parallella skrivspråk som är bökiga att skriva in i luren för alla utom de unga och anpassningsbara. Vi har också sociala faktorer, där många fortfarande tycker att ett e-mail eller en utskrift från en dator känns för kyligt och opersonligt om motparten i kommunikationen är någon vars åsikter man bryr sig om.

Har då utvecklingen helt stått stilla? Åh, nej, inte alls. Dagens faxmaskiner är små och smäckra apparater med en hel del extrafunktioner inbyggda. 

Ta till exempel maskinen här ovan från Panasonic. Den pratar både med en extern trådlös telefon och med en smartphone. Den kan skicka ett fax som en grafikfil till din telefon så du kan inspektera innan du bestämmer om du vill trycka ut det eller inte, och du kan även skicka ett fax från telefonen via faxapparaten. Faxen kan lagra inkommande fax på både ett internt minne och med extra SD-kort. Via wifi kan faxen kommunicera med upp till fyra telefoner, vilket gör att de flesta familjer kan faxa när och hur de vill. Det går också att avlyssna den inbyggda telefonsvararen med mobilen. Via DECT-systemet (Digital Enhanced Cordless Telecommunications) kan hemsäkerhetssystem kommunicera med faxen som sedan kan meddela en mobiltelefon om det är någon som ringer på dörren, t ex. Med andra ord ett bra exempel på hur japanska företag kan utveckla och förädla en befintlig teknik som ännu inte vill dra sig tillbaka.

Jag skulle tippa att man kan köpa faxmaskiner i Japan åtminstone 10-20 år till.