Rekishikan skriver  - som vanligt initierat, informativt och underhållande - om hur endimensionell Sveriges kommunikation med Japan varit och tyvärr fortfarande är. Även om vi har en del manga-, anime- och cosplay-fans som tittar över, så handlar nästan allt utbyte länderna emellan om den kommersiella biten. 

I slutet av 80-talet och början av 90-talet var vi faktiskt två japanologer i tjänst på ambassaden här i Tokyo. Idag är det ingen. Flera yngre förmågor som kommit över är duktiga och lär sig språket förvånansvärt snabbt, framför allt de som skaffar sig en japansk partner vars engelska inte är tip-top, men de blir ofta inte här alltför länge och hinner inte lära sig kulturen för att kunna arbeta på några djupare plan. För andra så är kombinationen svårstuderat språk och kortare tid i landet en omöjlig kombination; man lär sig de allra nödvändigaste glosorna och inte mycket mer då det känns bortkastat att lägga ned alltför många timmar när tidsekvationen inte fungerar. I värsta fall kan upprepade förlängningar - "tre år till" och "tre år till" - resultera i svenskar som bor i Japan 20-30 år utan att aldrig lära sig språket ordentligt. Och tro mig när jag säger att språkkunskaper är ett ovärderligt verktyg för att få ett grepp om detta samhälle; japaner som är duktiga på engelska har ofta pluggat utomlands och blivit delvis "avjapaniserade"; talar de dessutom engelska med en utlänning, finns det ofta inte mycket japan kvar i dem.

Men man kan inte skylla allt på di svenske; Japan har varit isolationistiskt under större delen av sin historia, både av geografiska, kulturella och politiska skäl, och många, även på höga kommersiella, politiska och byråkratiska poster, har fortfarande inget riktigt hum om vad begrepp som "internationalisering" eller "globalisering" egentligen innebär.

En liten strimma av hopp syns dock i OS i Tokyo 2020 där strålkastarljuset mot Japan verkar väcka upp allt fler japanska beslutsfattare som äntligen börjat inse att landets minskande folkmängd tvingar japanerna att bli mer intresserade av vad som händer utanför landets gränser; att det numera inte går att skylla på att det finns lite vatten mellan öriket och grannarna.