Japan är ett land fullproppat av paradoxer. Nästan alla man träffar är väldigt artiga, snälla och hänsynsfulla samtidigt som mobbning är ett vanligt fenomen och bestialiska mord (dessutom ofta på familjemedlemmar) förekommer med jämna mellanrum; man lagar bland världens mest aptitliga maträtter men landets största restaurangkedja heter McDonalds; samtidigt som man utvecklar och tillverkar några av planetens mest avancerade tåg, bilar och motorcyklar, så är det som om man inte alls funderat kring hur man bäst bygger bostäder som har ett bekvämt inomhusklimat året runt.

Det handlar helt enkelt om kultur. Vissa saker ser man inte som problem, och då funderar ingen (eller ganska få) över hur det ska lösas. Ta detta med dränering, till exempel. Vi har haft en relativt våt period en tid, då vi fått välkomna en serie tyfoner som kommit in från Stilla Havet med en massa vatten i bagaget, och efter ett regn så kan det se ut som på fotot här ovan. Gatorna är helt enkelt inte byggda för att en optimal vattenavrinning ska kunna ske. Det är pölar överallt.

Det är nog samma fenomen som detta med hus som är stekheta på sommaren och svinkalla på vintern. När det är varmt så är det inte konstigt att man svettas; när det är kallt är det naturligt att man fryser och när det regnar mycket så blir man så klart våt om fötterna. Så har det varit i eviga tider och därför kommer ingen att se detta som något man borde göra något åt.

Ett problem i sammanhanget är att man är en kultur som är fixerad vid "expertis". En expert är övermänskligt duktig på ett mycket avgränsat område och ska givetvis respekteras för detta. En person som är halvbra på det mesta förtjänar inte alls samma respekt (ett vanligt uttryck i Japan är kiyo bimbo (器用貧乏), ungefär "skicklig men fattig" med undermeningen att mångsysslaren inte kan bli rik). Detta gör att landet till stor del saknar generalister som kan se och tänka över bredare områden och därigenom kunna se problem och lösningar som experterna, med sina skygglappar ordentligt fastsurrade, är blinda för.

Som sagt, definieras det inte som ett problem, så funderar ingen på lösningen. I den logiken hittar vi också förklaringen till varför så lite har gjorts för att till exempel underlätta för kvinnor att både ha karriär och barn, eller varför den starka hierarkiska samhällsstrukturen fortfarande lever kvar eller varför ingen ser det vanvettiga i 60-80 timmars arbetsveckor. De i styrande ställning ser det inte som problem.