Det har flugit nordkoreanska missiler, förvisso på mycket hög höjd, över norra Japan vid två tillfällen sista tiden. De har kraschat ner i Stilla Havet på andra sidan ögruppen. Larmen har gått i relevanta landsändar, men inget har ramlat ned på japansk mark. Nordkorea har med detta velat visa USA att man minsann kan nå de amerikanska baserna på Guam med missiler om man så vill.

Stämningen i Japan är trots detta stoiskt lugn. Japaner, som drabbas av jordbävningar, tsunamis, jordskred, tyfoner, översvämningar och vulkanutbrott, är vana vid att hålla sig i ett sorts permanent beredskapstillstånd. Man är också vana vid Nordkoreas tidvisa försök att intimidera sina fiender, dit Japan förvisso räknas. Man är just på grund av förekomsten av naturkatastrofer ett fatalistiskt tänkande folk som helt enkelt menar att “händer det så händer det”. En jordbävning kommer utan förvarning, men en inkommande missil hinner man åtminstone varna folk för. Problemet är dels att flygtiden är mycket kort; under tio minuter då det bara är ca 130 mil mellan Pyongyang och Tokyo, och dels att det till skillnad från Seoul inte finns något system med färdigställda skyddsrum; folk i storstäderna har underjordiska garage eller T-banan att ta sin tillflykt till, men utanför dessa betongstäder så är de flesta hus byggda i trä och utan källare. Ingenstans att ta skydd, med andra ord. Därav den något motsägelsefulla tendensen att inte oroa sig för något man ändå inte kan värna sig emot.

Vad som skiljer dagens situation från den generella hotbild som funnits ända sedan Koreakriget (som ju fortfarande inte är formellt avslutat), är att Kim Jong Un fått en motspelare i Washington som i mångt och mycket är en äldre kopia av honom själv. En innerst inne djupt osäker, narcissistisk, okänslig och bufflig besserwisser. Trump är dessutom en ytterst okunnig människa som inte läser vare sig böcker eller rapporter från de underrättelsetjänster som kan bistå med senaste nytt från hela världen; en person som hellre tror på Fox & Friends eller hans mer eller mindre verklighetsfrånvända anhängare på Twitter än de professionella rådgivare han har tillgång till. Han står inte högt i kurs hos den japanska allmänheten då hans okunnighet och instabila agerande utgör ett stort och oroande frågetecken i detta spel mellan två kärnvapenmakter. Många japaner är dessutom oroliga över att premiärminister Abe och hans högerlutande falang använder sig av oroligheterna för att begränsa yttrandefriheten i Japan.

Vad den japanska staten bävar inför är inte i första hand missiler som avfyras mot Japan (eller landar här på grund av bristfälliga styrsystem), utan den förmodat stora mängd flyktingar som skulle söka sig hit från den koreanska halvön ifall en väpnad konflikt skulle bryta ut. Kina bävar inför samma sak på den norra sidan, och dessa båda länders rädsla för kostnader och social oro med en plötslig och stor flyktingvåg är väl något man hoppas kan göra att båda länderna gör vad de kan för att hålla Trump borta från atombombsknappen och hålla även Kim hyfsat lugn.