När en av våra döttrar nu ska börja sitt första jobb i Japan (hon påbörjade sitt arbetsliv i Sverige) som formgivare på en designbyrå, så tänker pappa en hel del på hur arbetslivet i Japan fungerar. Efter att ha gått på en lång rad av anställningsintervjuer, som hon menade var lika mycket "arbetsgivareintervjuer" för att hon skulle få en bild av kulturen och arbetsmiljön hos de olika företagen, så valde hon en mindre firma som har en för Japan ovanlig brist på hierarkier, luftig och snygg inredning, bra design i sina projekt och intressanta kunder. Hon har sedan länge varit medveten om hur det kan se ut på de mera typiska japanska företagen, och det är en miljö hon verkligen inte vill arbeta i. Den typiske japanske kontorsarbetaren jobbar minst tio timmars övertid i veckan, oftast utan ersättning, och antalet betalda semesterdagar är maximalt 20 per år, vilket de allra flesta bara tar ut en del av, då grupptrycket, som säger att du tvingar någon annan att göra även ditt jobb när du är ledig, är för stort. Cheferna är oftast äldre män och fenomen som sekuhara (sexual harassment), matahara (maternity harassment; att kvinnor bestraffas för barnafödande genom att få lägre positioner med sämre lön efter en mammaledighet) och pawaahara (power harassment; generellt utnyttjande och trakasserier av underordnade), har funnits i alla tider även om uttrycken blivit myntade först sista decennierna. Japan har dessutom det näst största lönegapet mellan kvinnor och män (efter Sydkorea) bland OECD-länderna.

En slående detalj i detta mönster, som få japaner som inte bott och arbetat utomlands inser, är att trots alla dessa timmar på jobbet, så lider Japan av en skrämmande låg produktivitet. Fabrikerna är oftast extremt väloljade maskiner utan förluster, medan kontoren är den totala motsatsen med opraktiska rutiner, timmar i onödiga möten och många rökpauser (nu när de flesta företag inte tillåter att man röker vid sitt eget skrivbord). Andra sidan av att en kultur kräver många timmar på kontoret, är nämligen att man mer eller mindre oavsiktligt uppmuntrar till lägre produktivitet. Man anpassar arbetstempo och arbetsmetoder så att man ska kunna fylla upp tiden fram till 21 eller 22 istället för till 17 eller 18. Låg produktivitet kompenseras med många timmar vilket leder till ännu lägre produktivitet, och - ännu värre - allt lägre kreativitet, då alla är trötta mest hela tiden.

Ovanstående video från CNBC berättar om hur arbetslivet i Japan kan te sig. Den ger en ganska mörk bild av situationen, men även om det hela ser hopplöst antikt ut, så finns det ljusglimtar i mörkret. Då den japanska befolkningen på en och samma gång krymper och och blir äldre, är arbetskraftsbristen en mycket akut fråga. De unga har samtidigt blivit mer systemkritiska; allt fler är längre inte intresserade av att arbeta på stora, visserligen trygga men extremt hierarkiska organisationer med kulturer som mera liknar militära organisationer än företag. Idag finns det fler än 150 lediga platser för varje hundratal arbetssökande - i extremfallet närbutiker så går det 3,5 lediga platser på varje arbetssökande - så konkurrensen om de bästa förmågorna är intensiv, och allt fler företag börjar fundera över vad som gör en arbetsplats attraktiv.

Här en karta som visar hur olika länder har vitt skilda synpunkter på betald ledighet. Ju mörkare färg, desto fler lediga dagar. Vit färg betyder "ingen data" och ljusgrått, bland andra USA som synes, betyder att landet inte har någon lagstiftning i frågan.