Här nedan kan du se en animerad skiss över T-banans utveckling i Tokyo från 1927 till dessa dagar.

Före kriget fanns det bara en T-banelinje, den som idag heter Ginza Line, där den fortfarande existerande sträckningen mellan Shibuya och Asakusa stod klar 1939. Under kriget och under åren efter krigsslutet, då Japan hade fullt upp med att bygga upp sin industri igen i det utbombade landet, stod tunnelbanebyggandet stilla, men det tog fart igen i början av 50-talet i och med invigningen av den första sträckningen av Marunouchi Line. Från 60-talet har det sedan i princip varit ett oavbrutet borrande av tunnlar under Tokyo med en nästan febril aktivitet under de ekonomiskt mycket expansiva 70- och 80-talen.

Jag kom till Japan första gången 1982 och sedan dess har det tillkommit tre helt nya linjer: Oedo Line, Namboku Line och Fukutoshin Line, och flera andra linjer har förlängts under samma tid. Idag finns det sammanlagt 13 T-banelinjer i staden, uppdelat på två bolag, Toei och Tokyo Metro, och det är ytterst sällan man känner behovet av att ta en buss i centrala Tokyo. I nästan alla fall finns det en järnvägs- eller t-banestation inom bekvämt gångavstånd. Alla T-banelinjer utom Ginza Line och Marunouchi Line, de två äldsta, har dessutom kopplingar utan tågbyten till tåglinjer utanför centrala staden, vilket gör det hela till ett utomordentligt praktiskt system.

Den animerade historien över T-banans utveckling i Tokyo berättar dels om den explosionsartade ekonomiska utveckling som Japan fick uppleva när man väl kravlat sig upp ur ruinerna efter kriget, och dels om den kompetens och kapacitet man utnyttjade i byggnationen av detta system. Jag har själv bevittnat tunnelbyggande på plats här i Japan, och det är en fröjd att få beskåda den precision och effektivitet projekten uppvisar.