Det är kanske lite gubbvarning över detta, men jag kan inte undgå att alltsomoftast tänka att vissa företeelser var bättre förr. Det som slog mig härom dagen, när jag tog genvägen till stationen genom vårt stora varuhus precis runt hörnet, var att det japanska modet var roligare förr. På 80-talet, när japanska märken som Issey Miyake, Comme des Garçons och Yohji Yamamoto tog modevärlden med storm med sin innovativa och okonventionella modekonst, blommade Tokyo nästan över av unga, kreativa modekreatörer. Mycket var lite för “galet”; inte alls praktiskt utan bara häftigt, men väldigt mycket var helt enkelt grymt fint. Fina material, fantastiskt hantverk och både smarta och snygga lösningar. Idag så finns de tre ikonerna ovan givetvis kvar, och de gör fortfarande fina grejer, men när man tittar på den japanska modevärlden i allmänhet så är den betydligt tråkigare idag. Det kan fortfarande vare lekfullt, men det känns inte lika vuxet, och om det är vuxet så är det ofta alldeles för konservativt. Det vimlar av märken, men det är få butiker där jag får lust att dra fram platskortet.

Några av mina gamla favoriter, förutom de tre ovanstående, som nog är de mest kända av de Japan-baserade japanerna (dit Kenzo alltså inte räknas då han varit verksam i Paris i nästan hela sitt yrkesverksamma liv) är Nicole (Matsuda utanför Japan), Bigi, Takeo Kikuchi, Pashu och Tokio Kumagai.

Med stigande ålder, en kostsam internationell familjesituation och ett tilltagande midjemått, har intresset för mode avtagit en hel del. Nu handlar det mest om att det ska vara bekvämt, prisvärt och enkelt att sköta. Det handlar dock fortfarande mest om japanska märken. Jeansen är alltid Edwin och pikétröjorna jag har på mig nästan varje dag kommer undantagslöst från Uniqlo.