Igår firades Buddhas födelsedag i Japan. Eller, firades och firades.. det var alltså ingen officiell helgdag; bara en vanlig tisdag. Och ingen vet ju egentligen vilken dag Siddhārtha Gautama föddes, inte ens vilket år, så den specifika dagen varierar något mellan olika buddistiska länder, liksom vanan att ta en ledig dag eller inte.

Japan har inte en, utan två statsreligioner: buddhismen och shintoismen. Shinto är den äldre av de två, och kan jämföras med andra shamanistiska trosläror där alla naturliga objekt är en kami, en gud. Buddhismen kom till Japan via Korea någon gång på 500-talet och med den också mycket kinesisk kultur och vetande. Med den kom också de kinesiska kanji-tecknena, som fortfarande är en integrerad del av det japanska skrivspråket.

Det kan vara svårt att skilja de två religionerna åt i början (de var officiellt integrerade fram till 1886), men buddhisttemplen brukar vara mer färggranna och de har också givetvis en buddhastaty ganska centralt placerad.

Det finns shinto-tempel, sk jinja, och buddisttempel, sk o-tera, nästan överallt. Och japanerna går dit då och då. Man skickar iväg en bön om att lyckas med inträdesprov till skolor, eller om att bli gravid och att föda ett friskt barn, t ex. Men intrycket man får är att det mera handlar om kutym än om en uppriktig religiositet. Ungefär som att man i Sverige fortfarande gifter sig och begraver sina släktingar i kyrkan oavsett om man är kristen eller ateist. Faktum är att åtminstone 70% av alla japaner inte bekänner sig till någon tro alls. Träffar man någon i Japan som är uppenbart "religiös" i det att han eller hon pratar om sin tro och gärna vill få andra att hänga på, så är den personen oftast kristen eller muslim. Ungefär 1% av befolkningen bekänner sig till kristendomen; hur många som är muslimer är för mig okänt, men de är inte många och begränsar sig förmodligen till människor som gift sig med en muslim och blivit infösta i religionen den vägen.

Undantaget från ovanstående är de mångtaliga buddhistiska sekter som är mer eller mindre radikala i sitt uppförande. De mest kända utanför Japan är dels den största, Soka Gakkai, som t o m har ett sorts japanskt Kristdemokraterna, dvs sitt eget parti i riksdagen, Komeito, som dessutom sitter i regeringsställning just nu i koalition med premiärminister Abes Liberaldemokrater, och dels det mest ökända, Aum Shinrikyo, som var ansvarigt för den dödliga saringasattacken i Tokyos t-bana 1995 (som jag slapp utsättas för genom att försova mig den morgonen!). Men när dessa sektmedlemmar försöker värva medlemmar, är det ganska lätt att se att det i förlängningen mest handlar om att dra ur folk pengar. Religion är skattebefriad verksamhet även i Japan, och det är lite deprimerande att se hur dessa sekter, i princip alltid med en "stark (och förmögen) man" i toppen, lurar in framför allt ensamma och svaga människor. Livets Ord är väl det som kommer närmast om vi ska jämföra med Sverige.