Jag känner ett antal japaner som kan hantera det engelska språket utan större problem. Det handlar då i princip enbart om personer som har bott utanför Japan ett antal år och/eller arbetar på en ambassad eller ett utlandsägt företag. De är alltså en mycket liten minoritet i landet. Jag har inga siffror att tillgå, men en relativt kvalificerad gissning är att mindre än en procent av befolkningen kan muntligen hantera ett annat språk än japanskan (de som kan läsa engelska är betydligt fler).

Hur kan detta komma sig? Det finns ett antal teorier, från oskyldiga till konspirationsteoretiska. Om vi tar de oskyldiga först, så är japanska ett av världens krångligaste språk, och givetvis det språk som man tycker måste prioriteras före utländska språk, vilket gjort att man helt enkelt inte inkluderat engelskan i de första läsårens läroplaner. Det tar helt enkelt en himla tid att läsa in sig på ca 2,000 tecken med varierande uttal och betydelse beroende på sammanhanget. Tidigare började man med engelska först i sjuan, men sedan några år är det start i årskurs 5. Tyvärr så kanske det inte hjälper speciellt mycket att tidigarelägga starten, då engelskaundervisningen mest handlar om grammatik och rättstavning. Engelskalärarna är i många fall inte speciellt talkunniga i det språk de ska undervisa i. De kan oftast glosorna, men de har ofta inte studerat utanför Japan och har lärt sig icke-korrekta uttal. Utländska ord skrivs i japanskan vanligtvis med det fonetiska skrivspråket katakana, vars fonetik inte alls stämmer överens med det hos andra språk, så i värsta fall blir det engelska uttalet därefter. Hiss heter erebeetaa på japanska, rulltrappa blir esukareetaa och flygvärdinna blir kyabin atendanto. Med andra språk kan det bli ännu värre; Torabaayu är namnet på en tidning med platssökningsannonser. Ordet är det japanska uttalet för franskans "travaille".

Vill man vara konspirationsteoretisk, så kan man titta tillbaka på ett Japan som blev besegrat av USA i andra världskriget. Det var en nästan helt villkorslös kapitulation; det enda kravet från Japans sida som USA gick med på var att man skulle få behålla kejsarhuset. USA var ockupationsmakt i Japan fram till 1952 och man skrev i princip på eget bevåg Japans efterkrigskonstitution.. Självfallet var både själva krigsslutet och den efterföljande ockupationen djupt vanärande för landets ledande skikt, som bara åttio år tidigare varit samurajer, shoguner eller rika handelsmän. Teorin är här att man så gott det gick försökte undvika att det japanska folket skulle få för mycket idéer om demokrati och jämlikhet, och därav att man med flit såg till att japanerna inte lärde sig för mycket engelska i onödan. Att man hade tvång på utresevisum för japaner som ville resa utomlands fram till en bit in på 60-talet och att yenen var mycket lågt värderad fram till 80-talet gjorde också att de flesta höll sig hemmavid.

En annan konspirationsteori - som jag inte riktigt tror på - är att de många privata skolor som undervisar i engelska betalat någon form av mutor för att få behålla sin marknad. Då nästan ingen lär sig användbar engelska i vanliga skolan, så måste de som faktiskt vill eller måste lära sig engelska betala för den kunskapen. Bilden här ovan är från en reklamaffisch på Tokyos t-bana, där en man och en kvinna upplever svår stress när de inte kan uttrycka sig på engelska. 

Allt är en enda stor ond cirkel, där dålig engelska gjort att allt japaniseras så fort det kommer innanför gränsen. Allt på TV dubbas till japanska och 99,99 % av alla texter trycks på japanska. 

Men, som vanligt i det här landet, så kommer förändringar även om de kommer sent. Flera företag med hög profil har kungjort att man ska övergå till engelska som "koncernspråk", dvs att alla med lite befattningshöjd ska kunna engelska. Det blir mycket kallsvett innan den processen är klar, men den behövs i ett land som nu verkligen måste blir mera globalt orienterat.