Börjar det japanska glastaket spricka?

View fullsize

Kvinnlig VD på ett utländskt företag blir första kvinna i toppen av Keidanren - Japans mäktigaste affärs- och industriorganisation. Ett viktigt steg i rätt riktning.

Foto: BT Japan

Det är ju ett känt faktum att Japan ligger efter en del vad gäller jämlikheten mellan könen. När jag skriver "en del" menar jag i själva verket "ganska rejält". Vid en internationell jämförelse så ligger Sverige på fjärde plats, efter Island, Finland och Norge, medan Japan hamnar på 104:e plats! 

De japanska gubbarna i toppen börjar dock sakta men säkert inse att detta dels inte är någon speciellt bra reklam för Japan, som givetvis gärna vill framstå som modernt och avancerat i alla avseenden, och dels inte är bra för den japanska ekonomin. Premiärminister Abe har på senare tid allt oftare och allt mera intensivt pratat för att kvinnorna måste få ökade möjligheter till att skaffa sig en meningsfylld roll på arbetsmarknaden.

Förra veckan kom ett positivt besked i frågan, om inte annat så tills vidare symboliskt mycket viktigt. Det meddelades att Haruno Yoshida, kvinnlig VD på British Telecom Japan skulle få en plats som vice-ordförande på Board of Councillors på Keidanren - Japan Business Federation - Japans mäktigaste affärs- och industriorganisation. 

Yoshida är kvinna, hon är frånskild mamma, hon har varit gift med en utlänning och bott många år utomlands. Hon borde alltså med normala, konservativa japanska mått mätt vara ute ur leken från första början. Nu blir hon den första kvinnan någonsin i en av de mest konservativa och totalt mansdominerade organisationerna i landet. 

Antingen blir hon en skyltdocka utan praktisk betydelse (som när Sanyo anställde Tomoyo Nonaka - en TV-hallåa - som VD för ett antal år sedan); "en blomma på kontoret", om man ska uttrycka sig japanskt manschauvinistiskt, eller så får hon ordentligt genomslag genom att driva storföretagen mot att både anställa, behålla och befordra sina kvinnliga krafter istället för att ignorera eller aktivt motarbeta kvinnor "för de ska ju ändå få barn och sluta". Jag lutar åt att Yoshida får göra det senare, faktiskt. Helt enkelt för att hon verkar vara en person som ser till att saker och ting händer. Får hon inte den möjligheten, tror jag inte att hon finner sig i att sitta i en passiv roll. Då slutar hon nog hellre, vilket givetvis skulle sprida ett löjets skimmer över de kvarvarande gubbarna.

Samtidigt kommer det nya siffror om ännu lägre födelsetal i Japan, så det är verkligen på tiden att någon sätter press på att få undan alla de strukturella och kulturella hinder för att kvinnor ska kunna både ha en karriär och skaffa barn i Japan.

Japansk anime beroende av slavarbete hemma i Japan

Vi har två döttrar som är födda i Japan, har gått i skola i både Japan och Sverige och numera bor och arbetar i Stockholm. En av orsakerna till deras val av bostadsort är att de båda gått in på konstnärliga yrkesbanor. De vet numera båda att ett kreativt yrke, ungdom och Japan inte är den bästa kombinationen. Det är nämligen långa timmar, dåligt betalt och inte speciellt mycket kreativitet inblandat. De unga förmågorna blir oftast en sorts fjärrstyrda ritpennor alternativt datormusförare som bara får sitta och utföra direkta order från en art director som är ganska obenägen att delegera det kreativa till undersåtarna. En av våra döttrar har en gammal klasskompis här i Japan som jobbade som grafisk designer men de långa timmarna (minst 12 per dag), låg lön (drygt 10,000 kr i månaden) och i princip noll input i den kreativa processen gjorde att hon hoppade av.

Värst verkar det vara ställt för de som arbetar med tecknad film - anime. Här pratar vi om riktigt slavarbete. I många fall får man betalt per cell man ritat och arvodet kan vara så lågt som 100 yen (ca 7 kronor) per cell. Snittårslönen för animatörer i Japan ligger av denna anledning på futtiga 1,1 miljoner yen, dvs 77,000 kr per år. Det gäller nog att ha kvar pojk- eller flickrummet hemma hos mamma och pappa med andra ord.

Orsaken till dessa förhållanden brukar uppges vara konkurrensen från låglöneländer i Sydostasien, men man kan nog lika gärna säga att det handlar om frånvaro av fackföreningar och gammaldags japansk hierarki. Och givetvis om att japanska nördar som vill jobba med anime står ut med dessa förhållanden i den fromma förhoppningen att de en dag ska kunna öppna egen byrå och sedan kunna tjäna pengar på andras slavarbete.

Denna situation är inte bara tråkig för unga kreatörer i facket, utan också för alla fans som får stå ut med i många fall ganska medelmåttig animation. Utanför Miyazakis Studio Ghibli och några få TV-klassiker som t ex Doraemon, så är mycket av japansk animation ganska torftig, både teckningsmässigt och manusmässigt (exempelvis långa pratscener där det enda som rör sig i rutan är en mun eller en ljusreflex i ett öga).

Här en liten lektion i hur man tecknar en typisk japanska manga/animefigur.

Golden Week i Japan - nästan 25 miljoner resenärer

Japaner har som bekant inte lika mycket ledighet som vi till exempel har i Norden. Ledigheten är dessutom utpytsad i små bitar över året. De som har maximalt ledigt brukar ha en vecka nu här i månadsskiftet april-maj, en vecka i mitten av augusti och en vecka kring nyåret. 

Idag är det gamle kejsare Showas födelsedag (han som egentligen hette Hirohito) och det är det som är startskottet för det som kallas Golden Week.

Det är en ganska trevlig tid att vara ledig, då det normalt är bra svensk sommar under den här tiden. Inte för varmt och inte för kallt och sommarens hemska fuktighet har ännu inte slagit igenom. Det är också många som passar på att resa, både utrikes och inrikes.

I år är kommer ungefär 650,000 japaner att åka utomlands, en liten minskning jämfört med förra året beroende på den lägre värderade japanska valutan. Enbart idag är det 38,000 passagerare som lyfter från Narita till framför allt Sydostasien och Hawaii. Istället är det något fler än normalt som kommer att turista inrikes, inte mindre än 23,35 miljoner människor! 

Nu förstår ni behovet av många och snabba tåg tillika många och stora flygplan i Japan.

Icon vector designed by Freepik

Japans Galapagos-telefoner på väg bort

I slutet av 1990-talet stod de japanska tillverkarna av mobiltelefoner på topp. Delvis tack vare en tidigt väl utvecklad infrastruktur med snabba mobila nät, så sprutade man fram avancerade lurar med internetuppkoppling, kameror och t o m inbyggda TV-mottagare. Alla stora elektroniktillverkare var med på tåget och man sålde lurar i ett flygande fläng.

Problemet var bara två: Dels så hade man så fullt upp med konkurrensen hemma så att man nästan ignorerade resten av världen, och dels så var mobiltillverkarna hårt hållna av operatörerna som styrde och ställde i produktutvecklingen och marknadsföringen. Detta gjorde att när Apple kom till Japan med sin iPhone 2007 så stod man nästan helt handfallen. Det tog ett år innan man började tillverka Android-lurar, vilket var i princip enda valet man hade. Problemet där är att med samma Android-OS i alla lurar, oavsett fabrikat, och med i princip likvärdig hårdvara, så har man inga differentierande egenskaper annat än de rent kosmetiska. Man brassar på med en massa olika färger, men i slutändan så är det nu nästan bara priset det handlar om.

Tillverkarna försöker desperat differentiera sina lurar från konkurrenternas med färg, form och finesser. Som synes så måste även en mobil finnas i kawaii-varianter.

De japanska tillverkarna säljer fortfarande den gamla typen av "flip-up"-lurar. De kallas Galapagos-mobiler efter den avlägset belägna ögruppen med sina unika arter - förkortas oftast gala-kei (mobil heter keitai denwa på japanska). Dessa är fortfarande populära bland äldre som tycker att smartphones är för komplicerade, men försäljningen går stadigt nedåt, och man har nu annonserat att gala-kei kommer att sluta tillverkas från och med 2017. Istället blir det smartphones (sumafo på förkortad japanska) för hela slanten. Ja, förutom då hos NEC, som lade ned sin smartphone-avdelning i förrfjol. Min gissning är att japanska tillverkare slutar med egna smartphones inom tio år och koncentrerar sig på komponenttillverkning, där man ju är bevisat extremt duktiga. Värdet i en iPhone är, om siffran talar sanning, drygt 50% japansk i form av komponenter och maskiner som används vid tillverkningen.

De yrken japanska kvinnor inte vill att deras män ska ha

Enligt en undersökning så är läkare numera inte så populära som pojkvänner eller makar i Japan.

Den japanska sajten My Navi Woman genomförde en gallupundersökning bland sina läsare för att ta reda på vilka yrken som damerna helst inte ville att deras killar eller äkta makar skulle ha. Som vanligt är det statistiska underlaget ganska magert, bara 206 personer, men det är ändå intressant att ta upp då det speglar en viss förändring av japanska realiteter. För 20 år sedan var pilot eller läkare drömgrabbar för de unga damerna, men idag, då det varit deflation och relativt sett sämre tider i Japan under två decennier, verkar det som om trygghet och fasta arbetstider räknas som viktigare än bara pengarna. 

Här har vi de sex yrken som damerna inte ville se på killens/makens visitkort:

6. Pilot

Visserligen bra lön, men för lite tid hemma och för många unga och söta flygvärdinnor som kan fresta honom.

5. Egen firmaägare

För mycket jobb och för osäkert om firman inte går så bra.

4. Lärare

Man vill väl inte ha en överlägsen lärare som karl i huset?

3 (delad 2:a-plats). Läkare

Goda inkomster men mycket arbete och oregelbundna tider. Dessutom är läkare ofta "fint folk" som har varit läkare i generationer bakåt i tiden. Därför har de också höga krav på sina fruar och det kan bli jobbigt.

2. Frisör

Manliga frisörer är ofta charmiga personligheter som är duktiga på att prata med sina kvinnliga kunder. För duktiga, ville man tycka. Dessutom skulle han ha en massa åsikter om hur flickvännen ser ut.

1. Restaurang/barpersonal

För mycket jobb, sena timmar och en tendens till alkoholism.

Kontentan är att damerna i undersökningen vill ha män som har en visserligen gärna hög men hellre stabil inkomst med ett jobb med normala (med japanska mått mätt) tider. Samtidigt är det lätt att få intrycket av kvinnor som gärna vill jobba enligt "minsta motståndets lag". 

Lyckoindex 2015: Sverige 8:a, Japan 46:a

Förenta Nationernas Sustainable Development Solutions Network har kommit med sin tredje rapport över hur världens länder kan beskrivas som mer eller mindre lyckliga: World Happiness Report 2015.

Som väntat kommer Sverige relativt högt upp; i år hamnar man åtta, sist av de nordiska länderna. Etta är Schweiz, tvåa är Island och trea är Danmark. Sedan följer Norge, Kanada, Finland och Holland före Sverige.

Bland de ostasiatiska länderna är Singapore tydligen lyckligast på 24:e plats, följt av Thailand på plats 34, Taiwan som 38:a, Japan som 46:a och Sydkorea som 47:a.

Hela rapporten kan ni läsa här (PDF). Det är en dryg lunta, men faktiskt väl värd en genomläsning. Man önskar att hela världens politiker skulle läsa och ta intryck av den. Lycka är ju nämligen inte bara BNP, tillväxt och arbetstillfällen. Det handlar också om ett antal grundläggande friheter som gör att individer kan utvecklas efter eget behag och inte enbart utifrån religiösa, politiska eller kulturella dogmer.

Toyota lanserar "sportbilar för alla" med ovanlig reklamfilm

Japansk reklam är ofta enkel och banal. Söta sångerskan dricker läsk eller äter en bit choklad (som Lill-Babs i 60-talets reklamfilmer). Tuffe he-mannen (gärna utländsk skådis som Bruce Willis eller Hugh Jackman) kör japansk bil på europeiska gator. Teman som har varit så vanliga i den japanska reklamvärlden sedan åtminstone 70-talet att man förvånas över reklambyråernas konstant höga arvoden - den kreativa nivån är ofta inte speciellt hög. Ibland dyker det dock upp lite annorlunda produktioner som våga bryta alla de gamla mallarna.

Här en sådan. Den långa rullen visar en massa "vanliga människor" som hittar röda knappar som det står "G's" på. När de trycker på knappen får de plötsligt baseballträn och handskar och börjar spela baseball med andra "vanliga människor" mitt i stan. Det är först under de sista sekunderna man får se en glimt av produkten - en ny bil från Toyota.

Det är faktiskt en hel radda nya bilar med ett koncept jag inte kan påminna mig att jag sett förut. Man har tagit befintliga modeller av helt olika slag och prisklasser och uppgraderat deras "sportighet" med mera hästkrafter, uppstyvade chassin, bättre upphängning och stötdämpning och externa och interna "sportpaket". Det handlar om Aqua, Prius, Harrier (Lexus RX), Mark X och Vitz som alla får förnamnet "G's".

Relativt vanliga och sedan tidigare inte speciellt sportiga modeller får nu alla liknande "sportpaket".

Om ni undrar varför det finns en apostrof mellan G och s, så är ni inte ensamma om att undra. Helt enkelt det japanska utbildningssystemet som slår till igen..

Hur snabb är Shinkansen?

Härom dagen slog man hastighetsrekord för tåg i Japan - 603 km i timmen! Detta var med det maglev-tåg som testas på en speciell testbana i Yamanashi, ett par timmar från centrala Tokyo. När den kommersiella trafiken kommer igång mellan Tokyo och Nagoya 2027 kommer man dock tydligen att hålla sig närmare 500 km/h.

Här en video om maglev-versionen av Shinkansen som nu byggs mellan Tokyo och Nagoya (med senare förlängning till Osaka) - Chuo Shinkansen.

Dagens Shinkansen är dock inga speciellt slöa tåg. De är inte bara extremt punktliga, de är också snabba - upp till 320 km/h. Det bästa sättet att uppleva hur snabbt det går är faktiskt inte att åka med, utan att stå på en perrong när ett av de snabbare tågen åker förbi utan att stanna (eller sakta in). Varsågoda, här är lite Shinkansen-porr: