Kvinnor i Japan för en ytterst ojämn kamp mot ett system, ett samhälle och åtskilliga industrier som vill förhindra att kvinnoidealen förändras i Japan. Budskapet om att du som tjej framför allt ska tänka på hur du ser ut, vilket givetvis då ska resultera i kopiösa inköp av bantningspreparat, kosmetika, kläder och accessoarer, är närvarande alltid och överallt. Ett parallellt budskap är att du knappast tjänar på att vara för intelligent eller för “seriös” i din karriär eller dina åsikter. Du ska gärna vara lite mjuk till sättet, okunnig, undfallande, artig och “trevlig”.
Detta är nu inget som kommit till på sista tiden. Det är djupt inympat över många generationer. Med detta inte sagt att det inte funnits gott om starka och intelligenta kvinnor i Japans historia; tvärtom, det är bara det att dessa kvinnor fått vara sina äkta jag bakom en fasad av stillsam och välanpassad skönhet. Och det är väldigt få kvinnor som undgår att påverkas av detta, antingen för att de inte tänker på det, eller också för att det är just det de gör; de inser att de i alla fall på kort sikt inget har att vinna på att utåt sett vara lika högröstade som männen. Min fru, som normalt aldrig drar sig för att säga vad hon tycker, har ändå en tendens att bli lite mjukare i tonen och lite mindre framträdande när det finns äldre japanska män i sällskapet. Rösten förändras och leendet blir mera automatiskt.
Grundfelet är givetvis en föråldrad syn på vad som är “kön” och vad som konstituerar skillnaden mellan våra två kön. Och jag vill mena att båda könen lider av denna syn, inte bara kvinnorna. Som jag skrivit om tidigare, så är det åtskilliga män som inte riktigt kan acceptera att de numera måste konkurrera med tjejerna i arbetslivet och därför går in i ett sorts depressivt tillstånd när de inser att de inte med självklarhet är det “starka könet” i alla sammanhang längre. Deras uppfostran, i huvudsak skött av modern, stämmer inte längre med verkligheten. Detta går ut över hela relationen mellan män och kvinnor och verkar vara en bidragande orsak till “gräsätande män”-syndromet jag skrivit om, dvs att män inte längre bryr sig om att försöka hitta en livspartner eller ens en flickvän. Den instruktionsboksläsande och -lydande japanen blir lätt förvirrad och beslutsoförmögen när manualen plötsligt inte visar sig stämma eller kanske inte ens finns att tillgå!
Här ovan har vi ett praktexempel på den kvinnobild som visas upp för dagens yngre japaner. Hon heter Rola och är ett vanligt förekommande ansikte på TV, i reklam och tidskrifter här i Japan för närvarande. Hon anses vara väldigt söt, vilket är det primära i sammanhanget. När hon uppträder i reklam och i olika underhållningsprogram, så verkar hon nästan vara programmerad att visa upp sig som en ganska vimsig och outbildad ung dam.. Det är möjligt att så är fallet, men det kan lika gärna vara en ploy; en producent som instruerat henne om vilken image hon bör odla för att vara populär. Ung, söt, smal, lite dum i huvudet, alltså! Till saken hör att hon har en halvrysk/halvjapansk mamma och en pappa från Bangladesh, vilket ju gör det lite extra svårt att emulera hennes utseende för en heljapansk tjej. Ouppnåeliga föredömen är helt rätt sett ur ett marknadsföringsperspektiv, då det ju är meningen att kunden ska jaga sådana mål i all evighet genom att lätta på plånboken. Då många tjejer arbetar heltid och bor hemma, så finns det en del slantar över som företrädesvis då används för att hänga med i den här galoppen!
För att verkligen sätta in en knockout på tjejers självförtroende, så kan man också få se motsatsen till ovanstående på TV, dvs hur man inte ska se ut eller vara. Ett av de värsta exemplen jag sett var bara härförleden i ett morgonprogram som kanske närmast kan liknas vid Godmorgon Sverige. Här tog man upp problemet med allt fetare japaner de sista åren, och man riktade framför allt in sig på de lite knubbigare tjejerna. Temat var “hur man blir en OK tjockis”! Man visade upp två teckningar på lite rundare tjejer, de ni ser till vänster, och förklarade varför den ena var en “OK tjockis” och den andra var en “NG, dvs No-Good, tjockis”. Damen till vänster är som ni förstår OK, och hon till höger är NG.. Hur bedöms då sådant? Jo, så här:
OK TJOCKIS
PERSONLIGHET
- Har alltid ett charmigt och soligt leende på läpparna.
- Äter med god aptit.
UTSEENDE
- Försöker vara söt och oroar sig inte för om någon del av hennes hy är synlig.
- Hennes kläder är tjejiga och med klara färger.
- Hennes hår och makeup är ordentligt gjorda.
NG TJOCKIS
PERSONLIGHET
- Uttryckslöst ansikte och alltid ensam.
- Äter med dålig aptit.
UTSEENDE
- Kläderna avslöjar ingenting utan försöker gömma hennes kropp.
- Hennes kläder är alltid i mörka färger.
- Hon klär sig som om hon inte bryr sig eller har gett upp.
Det finns en liten möjlighet att TV-programmet faktiskt haft ett gott syfte med detta, dvs att försöka få deprimerade damer med överflödskilon att gaska upp sig och göra det bästa av sitt utseende (vem som nu ska bestämma vad det är?), men jag tror att det är ganska uppenbart att det framför allt handlar om att få damer att känna sig misslyckade och få dem att köpa bantningsmedel, kosmetik och kläder.
Att leva och verka i den här miljön är nog framför allt jobbigt för de yngre tjejerna. Det är väldigt få tonårstjejer som kan undgå kawaii-hetsen, dvs stressen med att känna sig tvingad att vara “gullig” för att vara populär som människa.
Men, som sagt, det är inte lätt för killarna heller. Dels får de en skev och framför allt motsägelsefull bild av tjejer. Via media får de veta att tjejer ska vara söta, smala och underlägsna männen, medan de i verkliga livet möter alla möjliga tjejer som inte alls uppfyller den normen. Framför allt så är tjejerna betydligt kaxigare i verkliga livet: kraven på den “perfekta tjejen” blir ouppnåeliga och allt fler väljer celibatet och/eller försvinner in i den omfattande pornografiska världen. Samtidigt får tjejerna också en skev idealbild av killar, då dessa i media och reklamvärlden givetvis uppvisas som snygga och smala, även dem, och dessutom med ett jobb med fin titel, mycket pengar, fina märkeskläder, dyra klockor och en tysk bil.
Allt detta är givetvis inget vi är helt förskonade från i Sverige, men det är en stor skillnad i att mängden budskap säkert är tio gånger större i Japan och, kanske än viktigare, att det nästan helt saknas någon form av allmän debatt i frågan om detta är den typ av miljö som yngre japaner mår bra av att växa upp i. Det finns inte så mycket till alternativa miljöer, om man säger så..
I det här sammanhanget märker vi stor skillnad på våra döttrar, som har tillbringat ungefär halva livet i Sverige, och deras jämnåriga japanska tjejkompisar, där våra tjejer är betydligt mindre fixerade vid smink, märkeskläder eller något kilo mer eller mindre.
Många av dessa kawaii-fixerade yngre damer växer upp, mognar till sig och blir mer självständiga och motståndskraftiga mot den eviga propagandan. Dock hänger de flesta män kvar vid sina gamla ideal, och det hela resulterar i slutändan i att befolkningstalen minskar kraftigt i Japan. Förra året slogs ett nytt rekord, då befolkningsminskningen var hela 244,000. Om inget görs, så är man omkring år 2100 tillbaka till befolkningstalet på 1880-talet!!
Men ingen ser något slut på det hela... Inte undra på det, då landet fortfarande i princip styrs av gubbar i 60-70-årsåldern som givetvis inte har för avsikt att ändra sin inställning till "könsfrågor", oavsett hur mycket resultatet av deras brist på insikt stirrar dem i ögat.
