Tokyo - modernt eller inte?

Den svenska tidskriften Café skriver om den kanadensiske fotografen Greg Girards fotobok "Tokyo-Yokosuka 1976-1983". Man menar att den visar upp ett Tokyo som det var “innan det blev en hypermodern Bladerunner-stad”..

Tyvärr måste vi meddela att Tokyo bara bitvis kan sägas motsvara en “hypermodern Bladerunner-stad”, vad nu det egentligen betyder (filmens miljöer är ju enbart bitvis framtidsbetonade; den största delen utspelas på regniga gator och i gamla övergivna lägenheter som man kan ha svårt att tidsbestämma). Om man undantar klädmodet, frisyrerna och bilmodellerna i Girards fotografier och det faktum att hissflickorna är få till antalet idag, så ser Tokyo i många delar fortfarande ut som det gjorde i slutet av 70-talet/början av 80-talet. Vilket vi inte anser vara någon nackdel. Tokyo har alltsedan det gick från att heta Edo till att bli “östra huvudstaden” 1868 varit en blandning av gammalt och nytt, österländskt och västerländskt. Visserligen brändes stora delar av staden ner under andra världskrigets slutskede, men många miljöer från 50-talet finns kvar, och delar av framför allt östra delen av Tokyo, som undkom brandbombningarna, har kvar hus och butiker från före kriget.

Här är Cafés text.

Kayaba är ett riktigt klassiskt japanskt kafé - ett sk kissaten - som slog upp dörrarna redan 1938 i Tokyos äldre östra del.

Partytime i Japan

Som vi skrivit om tidigare, så har man så här kring årets slut och det nya årets början ett stort antal festligheter. Före nyår har man ett bonenkai (båånenkai) - ordagrant "glömma året-möte" - och efter nyår har man ett shinnenkai - "nyårsmöte". Detta kan dels vara en fest med enbart folk från jobbet eller så ett helt privat arrangemang kompisar emellan. I båda fallen sker det hela ute på lokal, gärna en izakaya med ett "ät och drick så mycket du vill"- erbjudande. Den första varianten, där man går ut med alla andra på kontoret, har på senare tid fått ökad negativ kritik, där många ser det som ett onödigt tvång. Kommentarer som "vem vill gå ut och dricka med chefen vars ansikte man tvingas titta på hela dagarna" är inte ovanliga. En kommentar jag läste häromdagen var riktigt vettig: "Varför inte ge varje anställd ett kuvert med 10,000 yen (ca 850 kr) och be dem ha en trevlig kväll på valfritt ställe med valfria medlemmar?". Även om det bara var halva den summan, så tror jag personligen att de flesta skulle tycka bättre om sin chef med den metoden. Det är ett ovedersägligt faktum att även Japan, extremt kollektivistiskt orienterat som det kan beskrivas vara, faktiskt blir mer och mer individualistiskt. När ord som "work-life-balance" blir vanliga, förstår man att allt fler, framför allt de yngre, finner att arbetslivet saknar just den balansen mellan jobb och fritid, mellan umgänge med kollegor och med kompisar.

Ett annat bevis för att många inte vill bli kostymklädda "salarymen" eller "office ladies", är den stora ökningen av fenomenet "shared office", där frilansare och/eller små nystartade företag sitter och arbetar i gemensamma utrymmen, vanligt i Nordamerika och Europa, men en relativt ny grej här. En kedja vid namn Spacee ger dig en egen plats med fri wifi och fri laddning av dina apparater för bara 100 yen timmen (ca 8,50 kr). Man bokar och betalar med mobilen.. Kedjan har idag 19 lokaler, 17 i centrala Tokyo och en vardera i Saitama (Oomiya) och Yokohama, och man planerar att öppna över 100 ställen i Tokyo med nära omnejd. Tiderna förändras även i gamla Japan.

Utan årets japanska Nobelpris - kanske ingen smart mobil eller elbil

Foto: Japan Ministerial Secretariat

Härom dagen tilldelades Akira Yoshino årets Nobelpris i kemi, närmare bestämt för hans arbete med att utveckla litiumjonbatterier, en komponent som idag sitter i allas våra mobiltelefoner och i våra elbilar. Han delar priset med M Stanley Whittingham, född i England, och John B Goodenough, född i Tyskland, både numera amerikaner. Dessa två stod bakom stora delar av grundforskningen, men det var Yoshino som anpassade tekniken till att bli något som kunde kommersialiseras (har vi hört den historien förut från Japan?). Yoshino har arbetat både som professor vid Meijo University i Nagoya och som forskare på Asahi Kasei, ett jätteföretag inom kemi och materialteknik.

Det första kommersialiserade litiumjonbatteriet lanserades 1991 av Sony.

Yoshino blir den 28:e japanen att vinna ett Nobelpris om man räknar med de tre som är födda i Japan men som skaffat en annan nationalitet före prisutdelningen. Den första var Hideki Yukawa som fick priset i fysik 1949. Totalt har japaner fått elva fysikpriser, åtta i kemi, fem i fysiologi/medicin, två i litteratur och ett fredspris (hela listan här).

Litiumjonbatterier från en Nissan Leaf.

Wasei-eigo - "engelska" som skapats i Japan

Det finns en hel uppsjö av låneord från engelskan i japanskan. De flesta av dessa betyder samma sak som på orginalspråket, även om uttalet förändras för att passa japansk fonetik (elevator blir erebeetaa, escalator blir eskareetaa, etc), men sedan finns det en kategori av ord som på ytan låter engelska, men som har fått en delvis eller helt annan betydelse i det japanska sammanhanget. Dessa ord betecknas wasei-eigo (wasee-eego - 和製英語), "engelska tillverkad i Japan", och för att undvika onödig förvirring kan det vara bra att ha lite insikt i dessa termer. Vi har skrivit om detta tidigare här, men vi har här ytterligare en radda exempel för den som vill förkovra sig i ämnet

Poteto furai - ポテトフライ - "potato fry" är detsamma som french fries i USA eller chips i England. Kan också heta “furaido poteto” ibland.

Baikingu - バイキング - "viking" är det japanska uttrycket för "smörgåsbord". Det sägs att en chef på Imperial Hotel i Tokyo åkte till Köpenhamn 1957 och åt smörgåsbord på en krog. Att gå till ett bord fullt med mat och lasta själv på sin tallrik var då inget man kände till i Japan, förmodligen för att självservering med automatik betraktades som "dålig service". Han introducerade det hela på hotellet och kallade det hela för "viking" för att det var ett ord som de flesta japaner kunde härleda till Skandinavien och för att filmen The Vikings med bl a Kirk Douglas gick på bio 1958 när konceptet lanserades. Idag är det mycket vanligt med bufféer på krogen och man kan äta "viking" på de flesta restaurangtyper i Japan, även kinesiska eller indiska, till exempel.

Koohii furesshu - コーヒーフレッシュ - "coffee fresh" är det vita pulver som man ofta häller i kaffet istället för riktig mjölk, det som hette Prädd en gång i tiden i Sverige, förevigat av Björn Gillberg när han använde det som tvättmedel i TV. Det kan också kallas "coffee white" eller "creaming powder". Det vanligaste varumärket i Japan för denna produktgrupp är, tro det eller ej, Creap, en förkortning av "creamy powder", uttänkt av någon som inte orkat kolla upp saker och ting i en ordbok (eller snarare någon som inte funderat över vad förkortningen betyder på engelska; produkten ska ju bara säljas i Japan).

I Japan har många “creap” i kaffet..

Foto: Morinaga

Sarariiman - サラリーマン - "salary man", en "en man med lön" är en tjänsteman med fast lön.

Ooeru - OL - förkortning för "office lady", vilket översätts till kvinnlig anställd på ett kontor. Det hörs ju tydligt på namnet att hon i alla fall förr knappast fick några avancerade uppgifter då hon först och främst är “en dam på kontoret”. Snarare handlade det - i och för sig mera förr än numera - om att svara i telefon med kvittrande röst, koka te till chefer och gäster, kopiera papper, sköta arkiv, skicka telex och sedermera fax, etc, etc. Fram till den punkt då hon gifter sig med en man anställd på samma företag, får barn och blir hemmafru. Detta är inte längre lika vanligt som det var för bara 20-30 år sedan, men hennes inofficiella titel, och de medföljande konnotationerna, lever kvar.

Sukinshippu - スキンシップ - "skinship" betyder kroppskontakt med någon man tycker om, dvs att kramas, hålla handen eller bara gosa tillsammans i soffan. Används ofta för att beskriva en mors fysiska närhet till sitt lilla barn. Ibland kan det röra sig om kroppskontakt under lekar av olika slag som inte behöver ha någon romantisk eller sexuell överton.

Skinship är helt enkelt när man rör vid varandras hud, med mer eller mindre romantiska eller erotiska övertoner.

Foto: Gift Habeshaw via Unsplash

Donmai - ドンマイ - kommer från engelskans "don't mind" i betydelsen "inget att oroa sig för" eller "det är OK".

Haitacchi - ハイタッチ - "high touch" är detsamma som "high five" i USA.

Buraindo tacchi - ブラインドタッチ - "blind touch" är detsamma som "touch typing" på engelska.

Gattsu poozu - ガッツポーズ - "guts pose" - denna pose handlar om att man pumpar nävarna i luften, som när man har gjort mål i fotboll eller vunnit något annat. Det kommer från en viss "Guts Ishimatsu", en proffsboxare på 60-talet som hade ett väldigt uttalat kroppsspråk när han vann en match.

Maipeesu - マイペース - "my pace", "i min takt", fast det innefattar allt man gör för att just en själv vill göra det; någon som inte dansar efter någon annans pipa. En självständig person.

Haafu - ハーフ - "half" är i japanskan beteckning på en person med föräldrar från olika länder, oftast använt för att beskriva en person vars ena förälder är japan.

Tennisstjärnan Naomi Osaka har en haitiansk-amerikansk pappa och en japansk mamma, vilket medför att hon betecknas vara en “half” i Japan.

Foto: Carine06, Creative Commons license

Beesu-appu - ベースアップ- "base up" betyder löneförhöjning, där "base" står för "basic pay".

Konsento - コンセント - "konsent" är alltså inte engelskans consent, dvs samtycke, utan istället handlar det om ett eluttag. Det kommer tydligen från engelskans "concentric plug" som var den vanligaste elkontakten i Japan under Meiji-perioden (1868-1912).

Ett eluttag är “konsento” på japanska.

Foto: Clint Patterson via Unsplash

Kuuraa - クーラー - "cooler" är en vanlig beteckning för en luftkonditioneringsanläggning. Men på vintern, när samma anläggning även värmer upp rummet, så brukar den kallas ”eakon” - エアコン - förkortning för air conditioner.

Sutoobu - ストーブ - "stove" är inte en spis utan en värmare som man ställer ut i rummet på vintern; den kan drivas med el, gas eller fotogen.

Rendji - レンジ - "range" är en ugn. En mikrovågsugn är en "denshi renji” - 電子レンジ", en "elektronugn".

Seroteepu - セロテープ - Celotape - förkortning av "cellophane tape".

Wanpiisu - ワンピース - "one piece" betyder faktiskt klänning. Ibland hör man även "dress" - ドレス, och kjol blir skaato - スカート - "skirt".

Hochikisu - ホチキス - "hotchkiss" står för häftapparat, då E.H. Hotchkiss var företaget som började tillverka sådana don i USA vid skiftet mellan 1800- och 1900-tal.

Shaaapu-pen - シャープペン - "sharp pen" är japanska för en mekanisk blyertspenna, eller stiftpenna. Den moderna stiftpennan uppfanns i Japan av ett företag som sedan faktiskt bytte namn till Sharp. Sharp gör numera inga pennor, som ni förstår.

Baiku - バイク - "bike" handlar i Japan enbart om motorcyklar. Vanlig trampcykel heter jitensha - 自転車 - eller (mera vardagligt) charinko - チャリンコ.

Detta och inget annat är en “bike” i Japan.

Foto: Sebastian 6186, Creative Commons license

Fronto - フロント - "front" är förkortning av "front desk", men det används oftast i betydelsen "reception" på ett hotell.

Gyarugee - ギャルゲー - en förkortning av "girl game", vilket man kanske kan tro är spel som har flickor som målgrupp. Istället är det dataspel med unga vackra damer som figurer i spelet; målgruppen är alltså män i alla åldrar som vill spela samtidigt som de tittar på företrädesvis onaturligt storbystade animerade flickor.

Ja, detta är alltså bara ett axplock - språket kryllar av dessa mindre korrekta eller helt barocka omtydningar av utländska ord, vilket givetvis inte inskränker sig enbart till låneord från engelskan. Vad detta tydligt visar, är Japans fortfarande utpräglade tendens att vilja kulturellt och språkligt isolera sig. Visserligen tar man in alla möjliga kulturella uttryck och språkliga termer, men de körs nästan utan undantag genom ett filter för att bli mer japanska. Hade man på det individuella planet en fungerande kommunikation med omvärlden, skulle dessa bastarder till språkliga konstruktioner förmodligen inte få en sådan spridning. Men de sitter nog där de sitter för överskådlig framtid, så det är bara att lära sig dem om man vill kunna bättre förstå alla japaner som inte kan andra språk än japanska.

Äntligen direktflyg Stockholm - Tokyo

I början av 90-talet hade vi ett direktflyg från Narita till Arlanda ett par gånger i veckan, ett samarbete mellan SAS och ANA (All Nippon Airways), där SAS flög och ANA sålde in hälften av stolarna. Tyvärr befanns detta inte vara lönsamt vid tillfället, så flighten lades ned efter något år.

Idag kom beskedet att ANA kommer att börja flyga direkt till Stockholm, och dessutom från Haneda, den internationella flygplatsen inne i själva Tokyo, med start någon gång tidig sommar 2020. Det blir möjligt att boka biljetter nu före jul.

För de som bor närmare Kastrup än Arlanda, så lanseras ett direktflyg till Haneda även för dem, då SAS börjar flyga den rutten, förmodligen under 2020 även där.

Jag har ofta fått bekymrade frågor från japaner som undrar varför det inte inte finns något direktflyg mellan Sverige och Japan, framför allt med tanke på det stora och ständigt växande handelsutbytet. Det har varit svårt att förklara faktiskt. Att Köpenhamn ligger närmare kontinenten är inget argument som biter, för vad har det med kopplingen Sverige och Japan att göra? Nu kan vi äntligen lägga den diskussionen på hyllan.

Om ryktena har någon koppling till verkligheten, kommer vi också att få en rutt från Narita till Stockholm, om än kanske bara ett par-tre gånger i veckan, vilket gör att 2020 kommer att bli ett rekordår för flyget mellan våra länder.

Vi ses kanske på en ANA-kärra någon gång!

Tokyo från förr

Vi har en kanal på det japanska kabel-TV-nät vi har här i grannskapet som enbart visar gamla filmer och TV-serier, nästan bara svartvita skapelser. Jag tycker om att titta på detta, då det ger mig en liten inblick i hur livet tedde sig i Japan innan jag själv kom hit 1982.

För den som inte har japansk kabel-TV, så har vi ju som tur är YouTube, där man kan hitta diverse små pärlor av nästan alla möjliga slag. Som dessa två filmer som visar hur vardagen tedde sig i Tokyo 1963 respektive 1966, dvs ett år före och två år efter Tokyo-olympiaden 1964. 1963, bara 18 år efter krigsslutet, var Tokyo helt återuppbyggt, men med knappa resurser så var det givetvis inte alls lika gediget som det till största delen är idag. Fortfarande mest trähus, fortfarande gator utan asfalt, fortfarande mestadels handmålade skyltar på butikerna, fortfarande inga snabbköp, fortfarande relativt få yrkesarbetande mammor. Men samtidigt är mycket sig likt, faktiskt. Horderna av kostymklädda “salary men” som skyndar till jobbet samtidigt som ungarna går till skolan i sina skoluniformer är scener som man känner igen, även om slipsen inte är lika obligatorisk idag som den var på 60-talet.

1963 var de upphöjda snabblederna byggda och Tokyo Tower stod färdigt sedan några år som en ståtlig symbol för det återuppbyggda Japan. Shinkansen dyker inte upp förrän 1964, så världens första snabbtåg finns givetvis med i filmen från 1966.

Tips för dig som söker stipendium till Japan

Svensk Handelskammaren i Japan har tillsammans med Stiftelsen Stipendiefonden För Svensk Utlandsungdom tagit fram ett stipendium som kan ge dig möjlighet att arbeta på Handelskammaren under 10 månader med början i januari 2020. Handelskammaren har sitt kontor inne i Svenska Ambassadens byggnad i Roppongi i Tokyo, mycket centralt placerat i den japanska huvudstaden. Genom kammarens olika aktiviteter innebär detta en chans att träffa och lära känna många av de i Japan aktiva svenska företagen.

Du har all information du behöver i denna PDF-fil. Men skynda på om du är intresserad, sista ansökningsdag är 1:a december!

Nya grepp för bättre arbetsvillkor i Japan

Japanska KDDI, företaget bakom mobiloperatören AU, har sedan några veckor avskaffat sin många decennier gamla klädkod, där män haft enbart mörk kostym, skjorta, slips och lågskor som godkänd klädsel på jobbet. Damerna har haft en "tjejkostym": kavaj med långbyxor eller kjol, blus och skor med klack. Nu är det fritt fram att komma till jobbet i jeans och tröja (hur det ser ut i praktiken vet vi inte; jag utgår från att man åtminstone i början kommer att fortsätta att gå på kundbesök i den sedvanliga uniformen).

Sedan ett antal år har ganska många företag börjat tillåta att man kommer till jobbet utan slips, i alla fall under den heta sommaren. Detta fenomen har fått namnet CoolBiz och här har man yrkat att det finns en ekologisk poäng, då man kan sänka kylningen av kontoren om alla har öppet i halsen, och därmed spara energi. Den här gången handlar det mer om psykologi. KDDIs pressrelease säger att "vi vill att våra anställda inte ska känna sig bundna av konventionella stereotyper; för att främja en arbetsstil med nya idéer och värderingar, gör vi oss av med företagets kostym-och-slips-klädkod".

Detta är faktiskt en revolution i det traditionsbundna och trögrörliga Japan. Att öppet mena att de anställda bör vara oberoende och fritt tänkande individer, och att detta faktiskt kommer att göra företaget mera produktivt, är något i princip helt nytt, framför allt hos de större företagen.

Samma KDDI kommer för övrigt att under kommande våren införa totalt rökförbud på 106 av företagets kontor runt om i landet. Man vill se att andelen rökare bland de anställda ska minska till under 18% före sista mars, 2021. Ett nytt kors i taket, även om rökningen har stadigt minskat sista decenniet, både för att folk i gemen börjat inse det farliga i ovanan och för att företagen infört "rökrutor" istället för att som tidigare tillåtit rökning vid egna skrivbordet (kontorslandskapen såg ut som slaget vid Lützen under mitt första decennium i Japan).

Samtidigt gör japanska Microsoft en viktig insats genom att experimentera med fyradagarsvecka. Under augusti lät man 2,300 anställda ta tredagarshelg med oförändrad lön, och resultatet var dramatiskt. Produktiviteten ökade med hela 40%, antalet sjukdagar minskade och kostnaden för belysning och luftkonditionering minskade med 23,1%.

Företaget utvärderar nu resultatet. Man har inte bestämt sig för att permanenta försöket, men det är ett viktigt steg i rätt riktning när en jätte som MS testar nya grepp på det här viset. Och då enkäter visar att en majoritet av Japans arbetare och tjänstemän ställer sig positiva till fyradagarsvecka, så kanske vi får se det introducerat i större skala så småningom. Att både statliga ministerier och privata forskningsinstitutioner nu på allvar tittar på internationell produktivitetsstatistik och slår larm om att Japan inte alls tillhör toppskiktet, samtidigt som den arbetsföra befolkningen blir allt mindre, kan också bidra till att betonghäckarna i företagsledningen äntligen inser att man kanske borde modernisera sitt tänkande; att det inte är antalet timmar på jobbet det handlar om, utan om produktivitet och mätbara resultat.