Gode vännen JK i Bangkok har på senare tid bloggat en hel del om thailändska buddhistpräster och deras i vissa fall extremt extravaganta vanor. Privathyrda jetplan, Louis Vuitton-väskor en masse, 20-30 Mercedes i garaget, mer eller mindre lyxiga luder och knark! Vem har sagt att himmelriket inte finns på jorden!!?
Jag kan meddela att trenden är densamma i Japan.
Buddhismen är ju en lära som, i alla fall utifrån en ateists synvinkel, ter sig som från första början mera filosofi än religion. Men vem förvånas över att skrupelfria människor böjer och bänder om saker och ting så att det blir "religion", då det ju faktiskt är en av de mest lukrativa branscher man kan befinna sig i. Man säljer för det första en osynlig produkt: en biljett till himmelriket efter döden, bättre chans att föda ett friskt barn eller att få in ungen på en fin skola (dock - inga garantier; de himmelska vägarna har ju alltid varit outgrundliga). Och det fina i kråksången är att, förutom när det gäller emuletter och annat standardiserat småtjafs, där man oftast har fasta, relativt låga priser (bara 400% i vinst), så är det "betala det du tycker att det är värt" som ofta gäller när det kommer till de viktigare tjänsterna, som att t ex be för den döde maken så att han får det bra i nästa liv. I ett land som Japan, där man ju absolut inte får göra bort sig, så innebär det alltid att man betalar mer än man har råd med. En halvtimmes bön vid en ceremoni för att uppmärksamma sexårsdagen av farfars bortgång - 4,000 SEK; en gravplats på en av prästerna vigd mark - några hundratusentals SEK (snitt i landet: 120,000 SEK); en gravsten - återigen x antal hundratusen SEK. Allt skattefritt, givetvis (förutom stenhuggarens arvode, så vitt jag vet)..
I Thailand är buddhismen lite närmare källan, rent geografiskt och kulturellt. Japan har en allsköns mix av buddhistsekter (den "statliga" religionen är Shintoism, en något annorlunda femma), så det finns ingen enhetlig centralkyrka för den japanska buddhismen som dikterar villkor. Det finns alltså asketiska, mera renläriga sekter, men jag vill mena att de flesta opererar enligt principen "we pray, you pay".
Sedan långt tillbaka har templen varit centrum för fullständigt ohöljd kommersialism. Innan sådant förbjöds, tillgodohöll templen i vissa fall t o m prostituerade, gärna väldigt unga flickor och pojkar. Idag handlar det oftast om långa shoppinggator som leder upp till templet. Templen söker också utan skam upp företagssponsorer. Vid ingången till Asakusa Kannon (Sensoji), ett av de största buddhisttemplen i landet, hänger en gigantisk papperslampa. Längst ned på den står det "Matsushita Denki", dvs Panasonics gamla företagsnamn. Efter den första porten måste man forcera flera hundra meter butiksgata med billigt krimskrams innan man är inne i själva templet.
Inne i templen kan det ofta hänga lampor med namn på alla sponsorer och man kan också gärna ange exakt hur mycket varje sponsor spenderat (så att de som skänkt lite mindre får skämmas). Det kan också stå höga murar av risvinstunnor uppradade för att visa hur givmilda sponsorerna varit (varför betala för vinet när man kan få det gratis mot en liten bön då och då?).
Buddhistpräster i Japan är oftast gifta och bor i princip aldrig i själva templet, utan oftast i en villa modell större på tempelområdet. Egen bil har man givetvis och oftast av något finare märke (dock kör man hellre en enklare bil när man åker hem till någon normalt usel själ). En gammal god vän, som konstruerat några av audiovärldens mest praktfulla pjäser, en skivspelare för 250,000 SEK, t ex, säger att de flesta av hans kunder antingen är präster eller läkare...
Som de japanska män de är, så tycker de givetvis att det är kul att släppa loss ibland, så det är inte alls ovanligt att stöta på präster på barer och klubbar. Dock ej etablissemang med normala prisnivåer, får man tillägga. Med andra ord så kan det i vissa fall konsumeras avsevärda mängder dyr konjak och det saknas givetvis aldrig vackra, unga damer vid borden vid sådana tillfällen.
Det beklämmande är att allt detta försigått i många hundra år, och att den gemene japanen bara tycker att det är inget att göra åt. Ingen offentlig kritik och inget prat om att man kanske borde kunna reglera hur mycket dessa skattebefriade "heliga" män egentligen får tjäna innan det får anses vara lika med grovt bedrägeri.
Det är bara när man inte enbart ägnar sig åt att skinna vanligt folk som det kan hända saker. Kommer någon kanske ihåg Aum Shinrikyo, den sekt som iscensatte saringasattackerna i Tokyos tunnelbana 1995 (en attack som jag själv missade för att jag försov mig den morgonen). Liten fin sekt som menade att det var lika bra att hjälpa till med "den slutliga lösningen" istället för att bara sitta och vänta på den. De åkte ju dit och flera personer fick dödsstraff. Men sekten finns kvar, även om den är påpassad av myndigheterna.
Men om vi bortser från de uppenbart galna grupperna och bara koncentrerar oss på de normala girigbukarna och hycklarna som manipulerar och styr svaga människor, så är mitt recept att helt enkelt taxera fanskapet!! Skulle tippa att sekternas antal skulle minska en aning ifall de tvingades köra på samma villkor som vilken liten fruktaffär som helst! Eftersom jobbet att sälja en osynlig produkt utan garanti är så enkelt, skulle jag också kunna tänka mig att de kunde beskattas något hårdare än normala affärsverksamheter. Man vill också gärna leka med tanken på att tvinga på dem något sorts kvalitets- eller leveransgarantikrav; dvs tvinga dem att sluta sälja sådant som bevisligen inte med säkerhet kan levereras.