Japansk TV kan grovt delas upp i två läger: statliga NHK (Nippon Housou Kyoukai - Japan Broadcasting Corporation) och sedan alla de privata kanalerna. NHK är dels riktigt riktigt strikt och tråkigt och dels ibland ganska så bra, framför allt när det gäller drama, där man gjort något av det bästa som gjorts för japansk TV. De kommersiella kanalerna, å andra sidan, har sett till att föra kommersialismen i TV till nya nivåer (höga eller låga, beroende på hur man ser på saken). Enligt min mening är japansk kommersiell TV fantastiskt tråkig. Kanske inte första tiden, då det stora bombardemanget av ljud, bild, video, sång och dans gör att man nästan blir hypnotiserad. Men om man stöter på fenomenet som vuxen svensk, så tror jag att de flesta tröttnar efter ett tag. För mycket action, för lite innehåll.
Om vi undantar barnprogram, nyheter, såpor och någon enstaka långfilm (amerikansk action, nästan undantagslöst), så finns det två riktigt populära genrer: spelprogram och sk variety shows.
Spelrogrammen har, så vitt jag kommer ihåg, aldrig medel-Tanaka som medtävlare. Istället är det diverse mer eller mindre kända sk "tarento" (från engelskans "talent", vilket alltså inte alls har något att göra med begreppet "talang"; på japanska blir det ungefär "TV-personlighet") som tävlar. Tävlingarna har ett mycket varierat innehåll, men den gemensamma nämnaren är att det oftast handlar om att gissa. Detta helt enkelt för att det ska vara en jämn spelplan och för att ingen ska behöva skämmas för att man förlorar.
Variety-programmen har även de en stor mängd mer eller mindre kända tarento på plats. Här handlar det om, precis som beskrivningen säger, diverse saker. Det kan vara intervjuer, det kan vara besök på kända platser, eller kanske ett dopp i en varm källa. Det är ofta restaurangbesök, kanske kombinerat med ett tävlingsmoment, där deltagarna ska gissa vilka rätter som säljer bäst på menyn, t ex. Det är ofta sketcher, personimitationer och givetvis musik. Allt detta i en salig blandning, oftast inspelat i en studio som ser ut som ett koncentrat av alla ljuseffekter på ett nöjesfält. Publiken skrattar hysteriskt och applåderar frenetiskt på rätta ställena och det hela är non-stop-underhållning i den meningen att inget av de mänskliga sinnena får vila många sekunder. Det är audio och video hela tiden, och om man frågar mig, så tror jag att man kan reagera på två sätt på detta; antingen sugas in i det hela och bli beroende, eller så snabbt bli fruktansvärt trött och stänga av eländet. Såvitt jag kan se, så är den yngre generationen mycket sårbar för den här typen av suggestiva program, och det finns mycket riktigt en eller ett par riktigt TV-beroende generationer i det här landet. De kännetecknas av att slå på TVn det första de gör när de kommer hem, varefter den står på alla vakna timmar. Dessa är också människor som köper något av de mångtaliga TV-centristiska underhållningsblaskorna, och också de personer som konsumerar mest chips, godis, läsk och billiga alkoholdrycker (fyra av de vanligaste produkterna i japansk reklam-TV).
Rekordens rekordhållare i Variety-branschen i Japan är en herre med artistnamnet Tamori. Han heter egentligen Kazuyoshi Morita och är en 68-årig veteran i underhållningsbranschen, från början musiker. Han har hållit i programmet Waratte Iitomo (Det är OK att skratta) i princip varje veckodag sedan oktober 1982, vilket innebär att han hunnit med nästan 8,000 program! Mannen drar enligt osäkra källor in närmare en svensk miljard per år på programmet samt ett antal lukrativa reklamuppdrag. Inte illa pinkat för en herre vars mest kända drag är att han aldrig tar av sig sina mörka solglasögon.
Dessa formler har varit i princip oförändrade sedan innan jag kom till Japan 1982, och det gör åtminstone mig en aning beklämd att se hur många japaner sitter som klistrade till denna circus som tyvärr inte alls handlar om talang, utan om att vara snygg eller söt eller fräck eller lite humoristisk. Samtidigt finns det gott om talangfulla japaner som har svårt att komma fram i rampljuset, då den här typen av media inte ser till annat än "vilket fejs säljer just nu - honom och henne ska vi ha". Det finns t o m tarento vars sales point är att de är antingen groteskt feta eller sjukt smala!
Varför skriver jag "dinosaurie" i rubriken? Jo, för att jag tror att de tradtionella japanska TV-bolagens tid är räknad. Man har i princip noll koll på internetutvecklingen. TV via IP med möjlighet att skippa reklamen är något man kämpar med näbbar och klor emot. "Gamla modeller är till för att behållas" är något av en japansk devis som tyvärr gör att landet faller tillbaka när de traditionella kanalerna inte uppmärksammar talang och nytänkande!
