Det råder ingen brist på agenturer som vill slå mynt av de ensamma och äktenskapslystna japanerna.
Konkatsu är ett ord som varit "på allas läppar" i Japan de senaste fem-sex åren. Konkatsu är en av dessa otaliga japanska förkortningar som du kommer att stöta på när du kommer hit. Det står för kekkon katsudo, där kekkon är äktenskap och katsudo är aktivitet. Det är samlingsnamnet för allt man kan tänkas göra för att hitta en partner i ett äktenskap. Det handlar alltså inte om att hitta en pojkvän eller flickvän, utan det är seriöst allvar från början. Är man inte inne på att gifta sig, så ska man inte vara med i den här leken.
I praktiken handlar det om att gå till en av det stora antalet agenturer som förmedlar kontakter mellan män och kvinnor som söker efter maka eller make. Man betalar normalt en inträdesavgift och sedan en månatlig peng för att få vara med i databasen och få utskick med alternativa personer att eventullt dejta. Det förekommer också så kallad speed-dating, där man har möjlighet att träffa ett antal damer eller herrar vid en och samma sittning för att få en första känning för eventuellt fortsatta möten.
I bakgrunden har vi ju detta som jag skrivit en hel del om nu, dvs att japanska män och kvinnor inte riktigt hittar varandra nuförtiden. Förr i världen var könsrollerna väldigt stela och konformistiska och äktenskapen var dessutom ofta mer eller mindre arrangerade, så det hela var liksom inte något man behövde tänka på så väldigt mycket. Idag är könsrollerna i ordentlig gungning, då kvinnorna i allt större utsträckning tar för sig i arbetslivet och istället väljer bort make och barn. Männen är tvärtom i många fall intimiderade av de allt “starkare” kvinnorna (det är inte bara en gång man hört följande: “Har du stark fru? Stackars dig!”), och många ser det som ett stort och besvärligt arbete med att hitta “den rätta”. Många ger upp eller tar det hela som det kommer, medan andra jobbar hårt med sin konkatsu.
En annons för ett seminarium om hur man ska bli charmigare och mer tilldragande inför "äktenskapsaktiviteterna".
Situationen på landsbygden är ännu värre, fast mest för männen, då man har sitt glesbygdsfenomen även här. Det är väldigt få unga tjejer som vill bli bondmora i dagens Japan, och de män som blir kvar på landet får ofta ta till konkatsu-tjänster. I allt större utsträckning dessutom utanför Japan. Faktum är att flera japanska företag i branschen öppnat kontor i andra asiatiska länder för att värva tänkbara gemål för grabbarna på landet i Japan. Vissa glesbygdskommuner ger till och med bidrag till ungkarlarna för att täcka avgiften till konkatsu-byrån!
Det vilar en doft av illa dold stress och ibland nästan panik över det hela. Framför allt tjejer som vill ha barn är oroliga inför att inte kunna få några utan en äktenskapspartner (ensamma mödrar har det inte lätt om de inte har bemedlade föräldrar som stöttar; bra skolor är inte billiga i Japan). Det går nästan inte en enda barkväll utan att man blir tillfrågad, av medlemmar av båda könen, om man inte känner någon trevlig ogift människa man kan introducera.
En stor veckotidning för damer säljer lösnummer på att berätta om vilken "teknik man måste ha för att få ett lyckligt äktenskap".
Media hakar givetvis på. Såporna på TV är en bra trendmätare i det här landet, och det är ett antal populära såpor som just handlat om konkatsu-fenomenet. Veckotidningarna är givetvis inte sena att spruta ut “handledningar” i hur man blir ett attraktivt byte i jakten på livspartner. Detta skapar givetvis än mer stress då det givetvis inte funkar i längden att vara en “idealpartner” som inte liknar den man verkligen är.
Det är tyvärr inte bara längtan efter barn som kan vara ett stressmoment i japanernas jakt på äktenskapspartner, det kan också vara rädslan för att åldras ensam. Sverige, med sitt faktiskt ganska breda utbud av naturliga mötesplatser för människor i olika åldrar, och vår väldigt avslappnade syn på kärlek och ålder, står i skarp kontrast till Japan här. Framför allt tjejerna är ofta lite besatta av att bli “för gamla” för att vara attraktiva på “partnermarknaden”. Att de flesta japanskor sköter både sitt yttre och sitt inre ganska exemplariskt, och därför ser unga ut långt upp i åren verkar inte vara någon tröst.
Lösningen är, återigen om du frågar mig, ett mera internationellt Japan, där andra värderingar om vad som är viktigt i livet kan få större spelrum. Där allt inte måste passa in i en och samma mall för att vara “acceptabelt”, och där personliga känslor spelar större roll än ideal vad gäller ålder, lön eller social härkomst. Ett Japan där staten uppmuntrar företag och organisationer att vara lite lösare och ledigare, både i tanke och praktik, för att uppmuntra och stödja lite fler olika “människotyper” så att alla kan trivas och vara lite mindre stressade av konventioner som, om man verkligen tänkte efter, gör mer skada än nytta i ett Japan som skulle må bra av lite mera flexibilitet i alla läger.
