Det verkar inte finnas någon svensk sportkommentator som frågat sig varför några ganska småväxta japanskor kan gå till final i fotbolls-VM två gånger i rad!
Härom veckan var det ju final i VM i fotboll för damer. Japan mot USA. USA vann med 5-2. Intressant nog så förlorade japanskorna matchen redan under första kvarten. Sedan spottade man upp sig och vann så att säga resten av matchen med 2-1, men det hjälpte ju inte i slutändan.
En god vän, bördig från Sverige, kom med en intressant kommentar: "Hur kan det komma sig att ett damlandslag som är 15 cm kortare i rocken och väger 70 % av sina motståndare kan gå till final två gånger i rad?"
Den naturliga följdfrågan är då: Har vi något att lära oss av detta? Borde vi inte åka till Japan och se om vi kan lära oss något av hur de utvecklat flick- och damfotboll? Uppenbarligen var deras seger i förra VM i Tyskland mot samma USA ingen slumpmässig lyckträff.
För ett tiotal år sedan rådde det omvända förhållandet i Sverige. Svenska damgolfare, med Annika Sörenstam i spetsen, dominerade den amerikanska golftouren. Andra länder skickade då delegationer till Sverige, bland dem Sydkorea, för att se hur alla dessa talanger fostrats och damgolfen utvecklats. Idag är det just Sydkorea som dominerar inom damgolfen - man har fyra damer bland världens tio bästa - medan Sverige sakta sjunkit tillbaka. Trots att de skulle konfronteras med språkförbistring, underlig mat, märkliga seder och bistert klimat, valde de att sätta den egna bekvämligheten åt sidan för möjligheten att lära sig något nytt så att de kunde utveckla de inhemska talangerna.
När Sverige skall försöka sig på samma sak blir det av någon underlig anledning minsta motståndets lag som får styra valet. Den egna bekvämligheten är viktigare än den kunskap som kan inhämtas, men som amerikanerna, som sedan förlusten i Tyskland 2011 åker till Japan och lär sig damfotboll, säger: ”No pain, no gain”.
En viktig och grundläggande orsak till varför Asien - med Japan i spetsen - vuxit sig så starka, är kanske just detta att man inte anser sig behöva vara tvärsäkra på att man har rätt eller är bäst i alla lägen. Tvärtom så har man ofta haft en inneboende ödmjukhet som varit en styrka, då man alltid utgått från att man har kvar att lära. Jämför en Toyota Camry från tidigt 80-tal med dagens Lexus från samma företag. Eller exaktheten hos en Grand Seiko jämfört med en Rolex för dubbla priset.. Eller varför inte plastfickorna vi skrev om härom dagen!
Det finns ett japanskt uttryck jag gillar; det lyder koshi ga hikui, vilket ordagrant blir "låg höft" på svenska. Att höften är låg betyder att man har lätt för att buga, dvs att man är modest och gör sitt bästa utan att förhäva sig. I dagens amerikaniserade västvärld så är denna egenskap klart underskattad, skulle jag nog vilja påstå. VI tycker att en sådan personlighet är ett sorts tecken på svaghet. I Japan är det istället en styrka; medan västerlänningarna är upptagna med att stå och slå sig för bröstet som ett par aphannar som vill imponera på honorna, så sitter den modesta japanen och förkovrar sig så att han eller hon till slut kan smita förbi de stolta aphannarna utan att de knappt märker det.
